Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Thomas Mann. Av Sten Linder. I—II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Linder
Hans nordiska sympatier sammanhänga väl
närmast med hans nordtyska härstamning.
Det litterära brödraparet Heinrich och
Thomas Mann har sett dagen i den gamla
hansestaden Lubeck såsom söner till en högt
aktad spannmålsgrossör och senator. Från
mödernet fingo de emellertid även
brasilianskt-kreolskt blod i sina ådror, och från denna
blodblandning härleda de i viss mån sin inre
diktarproblematik. Heinrich Mann har i en
av sina mera sympatiska romaner med titeln
Zwischen den Rassen behandlat samma
personliga problem, som Thomas Mann
förkroppsligat i Tonio Kroger med hans av
sydländskt och nordiskt sammansatta namn. Men
medan den äldre brodern oemotståndligt
dragits mot Södern, mot Italien, esteticismen och
libertinaget, reser sig hos Thomas Mann det
nordiska, borgerliga och konservativa
elementet till motvärn. I denna psykologiska
motsättning ligger roten till brödernas kända politiska
och litterära antagonism. »Italien är mig
likgiltigt ända till förakt!» utbrister Tonio
Kroger. »Det är längesedan jag inbillade mig
att höra dit. Konst, eller hur ? Sammetsblå
himmel, hett vin och söt sinnlighet... Kort
och gott, jag tycker inte om det. Jag
avstår. Hela denna bcllezsa gör mig nervös.
Jag kan inte heller med alla dessa
fruktansvärt livliga människor därnere med den
svarta djurblicken. Dessa romaner ha intet
samvete i ögonen... Nej, jag reser nu ett slag
till Danmark.»
En nordisk läsare av Buddenbrooks lägger
bl. a. märke till att den stora tyska eller
rättare sagt europeiska romanen påminner om
Alexander Kiellands köpmansroman Garman
& Worse ungefär så mycket som en fullriggare
kan påminna om en lustjakt. Den korrekte
konsul Garman och hans urspårade bror Richard
motsvaras nära av brödraparet Thomas och
Christian Buddenbrook, och Tony
Buddenbrooks idyll vid havet med lotssonen Morten
Schwarzkopf utgör en parallell till episoden
om Madeleine Garman och Vänte-Per vid den
norska fyren. Buddenbrooks författare har
andats en förtrogen luft hos den litteräre
köpmansaristokraten från Stavanger.
Prästsatiren och skolsatiren i Buddenbrooks, vilka
där sticka av genom sin ensidiga skärpa,
erinra även om Kiellands kierkegaardska
prästkritik och hans uppgörelse med
latinskolan i Gift. Djupare psykologiska intryck
har Mann säkert mottagit från J. P.
Jacobsen ; det må vara nog att erinra om de sto-
ra, gripande dödsscenerna i Buddenbrooks
och den jacobsenska dödslyriken i Niels
Lyhne. När Thomas Mann skildrar diktaren
i hans mänskliga undantagsställning under
bilden av fursten (romanen Königliche
Ho-lieit) eller underbarnet (novellen Das
Wun-derkind), rör han sig i bägge fallen med
en från Herman Bangs noveller välbekant
symbolik. Vill man slutligen söka en
motsvarighet till Thomas Manns hela
intellektuella diktartyp med dess inre strid mellan
radikalism och konservatism, dess oavlåtliga
självkritik och kretsande kring ett personligt
livsproblem, dess böjelse för dialektik och
sträng stilisering, så finner man den på
närmaste håll i Vildandens diktare. Med all rätt
har Thomas Mann på en av sina böcker satt
det ibsenska mottot: »At digte, — det er at
holde dommedag over sig selv.»
Utan tvivel har även den intellektuelle och
problematiske diktaren Thomas Mann haft
minst lika lätt att vinna gehör i Norden
som i sitt hemland. Hans landsmän finna
honom gärna alltför kyligt behärskad och
ogemytlig. Förhållandet är alldeles omvänt t. ex.
med Selma Lagerlöf, som av tyskarna i
regel mottagits med öppnare armar än hos oss.
Thomas Manns eget omdöme om den svenska
sagoförtäljerskan är å sin sida symptomatiskt;
han finner hos henne själva »den episka
urinstinkten» uppenbarad, men hennes
intellektuella bagage anser han inskränka sig till
»ett par välmenande humanitära idéer, som
genomvärma hennes skapelser med godhet».
Här stå den naiva och den intellektuella —
eller med en äldre, berömd beteckning: den
naiva och den sentimentaliska — diktartypen
emot varandra. Skulle Thomas Mann i
svensk litteratur finna en diktarbroder, måste
det bli grubblaren, ironikern,
Schopenhauer-lärjungen och Thanatos-dyrkaren Per
Hallström.
Manns äldsta novellistiska etyder skulle
kunnat bära den hallströmska titeln Vilsna
fåglar. De handla alla om existenser, som av
en eller annan anledning kommit på kant med
tillvaron, som stå utanför det friska,
frimodiga, verksamma och lyckliga livet och oftast
jämmerligt förolyckas, om de inlåta sig med
det. Det kan vara fråga om en krympling
som den lille sirlige puckelryggen herr
Friedemann (Der kleine Herr Friedemann),
vilken lever sitt liv i klok och anspråkslös
avskildhet, till dess han lockas fram ur sitt
gömsle av den sköna och grymma fru von
56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
