Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Thomas Mann. Av Sten Linder. I—II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Th ornäs Ma n n
klar som förfädernas; den är medveten,
skeptisk, en smula filosofisk. Han vet att dess
mål endast är att bli »en Cæsar i en
medelmåttig handelsstad vid Östersjön», men han
är »intelligent nog för att göra till sin
älsklingssanning tänkespråket om den blott
symboliska betydelsen av all mänsklig
verksamhet och ställa allt vad han ägde av
viljestyrka, kunskap, entusiasm och
handlingskraft i det lilla samhällets tjänst, inom vars
gränser hans namn hörde till de främsta —
liksom i detta namns och den ärvda
firmaskyltens tjänst. . . intelligent nog att
samtidigt le åt och taga på allvar sin äregirighet
att uppnå storheten och makten i det lilla».
Han är med andra ord ingen solid
borgarsjäl. Han intresserar sig även för litteratur
och konst, och det är den representativa sidan
av affärslivet, konsten att göra intryck och
vinna fördelar genom sin egen personlighet,
genom ett älskvärt och imponerande
uppträdande, som intresserar honom mest. Därmed
sammanhänger hans aristokratiska sinne för
hållningen, takten, värdigheten, som framför
allt annat måste iakttagas. Även hans yttre
habitus kännetecknas av en korrekthet, som
står på gränsen till det pedantiska. Christians
ogenerade och slappa uppenbarelse är honom
en ständig pina, och i en upprörd seen med
brodern, vilken beskyller honom för kvla och
egoism, blottar han klarsynt sitt eget väsens
hemlighet: »Jag har blivit sådan jag är, sade
han äntligen, och han röst lät upprörd,
emedan jag icke ville bliva som du. Om jag i
mitt inre har undvikit dig, så skedde det,
därför att jag måste vakta mig för dig, därför
att ditt sätt och väsen är en fara för mig . . .
det är sanningen.»
Denna ständiga moraliska anspänning är
det som nöter Thomas Buddenbrooks
livstråd. Vid fyrtio år är han redan en trött
man till kropp och själ. Hans
representationskonst blir honom till ett plågsamt
skådespeleri ; hans yttre korrekthet, med vilken
han för sig själv och andra söker dölja den
inre utmattningen, urartar till ett en smula
löjligt manér. Vid firmans hundraårsjubileum
synes hans ställning mera glänsande än
någonsin; han bygger sig en ny praktfull
bostad, han får en länge efterlängtad son och
arvinge, och han väljes till senator av sina
medborgare. Men i det inre har regressen
redan begynt. Själv uppfattar han de
affärsmotgångar, som sedan slag i slag drabba
honom och orsaka firmans hastiga tillbakagång,
endast som symptom på den svikande inre
kraften:
Vad är framgång? En hemlig, obeskrivlig kraft,
omtanke, påpasslighet . . . medvetandet om att
genom min blotta tillvaro utöva ett tryck på livets
rörelser omkring mig . . . Tron på att livet skall
foga sig till min fördel . . . Lycka och framgång
ligga i oss själva. Vi måste hålla fast dem: säkert,
starkt. Så snart som något här inom oss börjar
släppa efter, slappna, förtröttas, genast blir allt
omkring oss fritt, strävar emot, gör uppror, undan
drager sig vårt inflytande ... Så kommer det ena
efter det andra, nederlag följer på nederlag, och
man är färdig.
Hos Thomas har faderns religiositet åter
trätt tillbaka för en mera skeptisk
livsstämning. Men trots detta är hans känsloliv mera
uppmjukat än dennes. Han är inte naiv nog
för att kunna begagna faderns omedvetna
dubbla bokhålleri med ett konto för
religionen och ett för det praktiska livet.
Affärslivets avspegling av livet i stort såsom
osentimental, hänsynslös, naken och brutal
själv-uppehållelse börjar inge honom avsmak. »Att
tillfoga hårdhet, att utstå hårdhet och icke
känna det som hårdhet utan som någonting
självklart — skulle ban aldrig fullständigt
lära sig det?»–»Att utnyttja situationen
utan skamkänsla, sade han sig, det är
levnadsduglighet.» Så förgå hans sista år i inre
splittring, oro och modfälldhet. Men han
stannar uthållig på sin post, till dess han nås
av döden och befrielsen.
Livsinstinktens försvagande i släkten visar
sig icke minst i oförmågan att finna
lämpliga anknytningar till andra släkter, som
kunna tillföra den friskt blod. De äldre
Buddenbrooks ha gjort rika förnuftspartier i firmans
intresse, vilka alla utfallit lyckligt, och den
som begått en mesallians har utan
försköning utstötts ur släkten. Vad nu Thomas
beträffar, är hans utkorade visserligen en
millionärsdotter, men hon är tillika en exklusiv,
musikalisk natur, något av en Hedda Gabler,
som i hemlighet tilltalar hans smak för
excentrisk förfining, och som i grunden ej
besitter mera livssundhet än ban själv.
Christian slutar med att gifta sig med en
demi-monde-dam, som till tack låter internera
honom på en anstalt. Icke mycket bättre går
det för systern, Tony Buddenbrook. Sedan
hennes förste man avslöjat sig som en
äventyrare, gifter hon sig på nytt med en
bav-rare, men lyckas icke med sina aristokratiska
nordtyska vanor acklimatisera sig i den
formlösa sydtyska gemytligheten, och ännu en
tredje besvikelse blir henne beskärd, då hon
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>