Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Thomas Mann. Av Sten Linder. I—II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Linder
får till måg en man, som kommer i konflikt
med rättvisan.
De sista förhoppningarna, som knyta sig
till Thomas’ son, den lille Hanno, äro dömda
att vissna redan i sin knopp. Han är ett
bräckligt barn utan vare sig fysisk eller
psykisk motståndskraft, vars korta liv gestaltar
sig till en enda tortyr genom hans brist på
friskhet och frimodighet, hans instinktiva
skygghet och motvilja mot det brutala och
osköna livet. Sin enda tillflykt finner han i
musiken, för vilken han ärvt moderns
begåvning. Buddenbrooks äro omusikaliska. På
detta område har icke ens Thomas
urskill-ning för det banala. Hans hustru är däremot
en lidelsefull dyrkare av musiken, och vad
värre är, icke så mycket av en Bachs stränga,
moraliska kontrapunktik som av den
upplösande, raffinerade harmoniken i Wagners
Tristan, vilken även går igen i den lille
Hannos fantasier vid flygeln.
Inom några år har det gamla handelshuset
Johann Buddenbrook utplånats från jordens
yta, och konkurrentfirman Hagenström, den
robusta och livskraftiga uppkomlingsfirman,
drager in i det gamla patricierhuset.
Trots den nära nog paradigmatiska
karaktären av denna förfallsanalys lever Thomas
Manns roman helt och fullt på sin levande
människoskildring, sin plastiska fyllighet och
sin episka rikedom, sitt vimmel av fängslande
scener och bipersoner. Den börjar som en
gammal borgarkrönika, en roande och
om-ständligt-gemytlig tidsskildring. Snart fattas
man dock av ett djupare intresse för bokens
huvudgestalter och sitter fascinerad av
författarens briljanta och spirituella psykologiska
framställningskonst. Plötsligt förnimmer man
så fläkten av den stora tragiken utan att
föredraget därför förlorar sin nyktra saklighet,
och till slut klingar den borgerliga
vardagsskildringen ut i ett ackord av filosofisk
mystik.
Det säger sig självt, att ett dylikt verk —
trots författarens betonande av dess spontana
växt — är rent konstnärligt sett i högsta
måtto arrangerat och arkitektoniskt beräknat.
Det skiljer sig härutinnan påfallande från
den tyska genomsnittsromanen med dess
»växande» formlöshet och visar tydligt på
fransk skolning. Som sitt närmaste mönster
vid kompositionen har Thomas Mann angivit
bröderna Goncourts Renée Mauperin, och
själva språket är utmejslat med en verklig
flaubertsk lidelse. Manns stilistiska äregirig-
het är att alltid träffa mitt i pricken. Icke
blott på skämt har han i en av sina noveller
definierat författaren som en människa, för
vilken skrivandet faller sig svårare än för
alla andra. Den tyska ordbildningens och
syntaxens omständlighet och högtidlighet
utnyttjar han i sin starkt personliga stil än för
att uppnå ett strängt behärskat patos, än med
en ironiskt-humoristisk effekt.
Kompositionen i Buddenbrooks är lika mönstergill, vare
sig man tänker på handlingens fortskridande
eller på huvud- och bipersoners inbördes
gruppering och belysning. Till den episka
fastheten bidrar Manns flitiga användning av
upprepningen i form av små
personkarakte-riserande ledmotiv, en teknik som han
upptagit direkt från Wagner. Dessa »ledmotiv»
i Buddenbrooks bestå oftast av till synes helt.
ytliga, men symboliskt uttrycksfulla smådrag
och gester, vilka här dock ej såsom i så
många romaner av i dag äro på måfå
hopplockade ur psykoanalytiska handböcker.
Thomas Manns gestaltningskonst är helt
och hållet beroende av den genomträngande
verklighetsiakttagelsen och dess pregnanta
språkliga uttryck. På fantasi och uppfinning
lägger han ringa vikt. Därför har också
Buddenbrooks, där fiktionen spelar den
minsta rollen, blivit hans mest levande konstverk.
Han ser med en utomordentligt skarp,
intelligent och litet obarmhärtig blick, som
förmår avvinna de mest välbekanta ting ett
friskt intresse — såsom t. ex. i djuridyllen
Herr und Hund. Ofta driver han det
karakteristiska i konturen av sina figurer nära
karikatyrens gräns. Han verkar i sin
strävan efter pregnans på mången frånstötande
kritisk och maliciös. Och dock är denna kyla
endast skenbar. »Ingenting är mindre
konstnärligt», yttrar han i diktarmanifestet Bilse
und ich, Ȋn det misstaget, att kyla och
lidelsefullhet skulle utesluta varandra!» Även
i de till synes grymt avslöjade och avklädda
diktgestalterna är diktarens ironi i sista hand
självironi, hans kritik självkritik, ty deras
själ har alltid något av hans egen. Därför
är Thomas Mann icke blott en cerebral
satiriker utan en stor humorist — man tänke
t. ex. på hans teckning av Christian i
Buddenbrooks. Och i skildringen av Thomas och
Hanno kan den sympatetiska värmen direkt
bryta sig fram såsom en musikalisk
prosalyrik.
Endast en grundton saknas fullständigt på
denne diktares register: naiviteten. Den finns
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
