Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Thomas Mann. Av Sten Linder. I—II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Th ornäs Ma n n
hos en av huvudpersonerna i B uddenbrooks,
hos Tony. Tack vare den är hon den
livskraftigaste i sin generation av familjen, trots
det att hon tre gånger i egen person på det
kännbaraste drabbas av dess olycka. Men
henne förmår motgången icke slå ned, därför
att hon alltid »förblev ett barn, som upplevde
sina allt annat än barnsliga upplevelser
nästan utan att tro på dem, men med barnsligt
allvar, barnslig viktighet och — framför allt
— barnslig motståndskraft». Hon reagerar
mot dem med en naiv, putslustig indignation,
som aldrig ett ögonblick låter ett tvivel på
sig själv eller på sin familj uppkomma inom
henne. Ty hos henne är också
familjeinstinkten, som hos Thomas blivit alltför reflekterad
och hos Christian fullständigt slappnat,
alltjämt oförsvagad. Med barnslig heroism
offrar hon för firman sin förälskelse i
lotssonen Morten Schwarzkopf och gifter sig med
Grünlich, som hon från början avskyr, och
ingen kan med mera energi än hon göra sin
familjestolthet och sin avsky för
uppkomlingsfamiljen Hagenström gällande.
Naiviteten är den djupa och rika mylla,
ur vilken människan suger näring, livskraft
och oomkullrunkelig självtillit; när rötterna
såsom hos Buddenbrooks börjat lösgöra sig
ur denna mylla, då måste både individen och
släkten försvagas och gå under. Vilken
kärleksfull humor har inte författaren slösat på
teckningen av Tony med hennes komiska
attityder och hennes svärmeri för morgonrockar
och atlasrosetter! Så har Thomas Mann
alltid tecknat de naiva, de omedvetna, de
lyckliga. »Längtan är det däri och svårmodig
avund och en liten smula förakt och en stor
kysk sällhet», heter det i novellen Tonio
Kroger.
Vad har så denna roman att säga oss om
förfallet? Ur vilken synvinkel betraktas det
av författaren själv? Uppenbarligen är
Thomas Manns uppfattning liksom hela den
naturalistiska litteraturens deterministisk; han
skildrar förfallet som en biologisk process, ett
obevekligt öde, som ingen bland de därav
träffade äger skulden till eller har makt att
förhindra. Släktorganismen lyder sin lag om
tillväxt, blomstring och upplösning likaväl
som individen.
Med denna analys och detta konstaterande
nöjde sig naturalisterna i allmänhet, och en
naturalistisk kritiker ansåg sig också ge en
uttömmande definition av Thomas Manns
roman såsom »en urinsyrediates i fyra genera-
tioner» — vilket denne fann något väl starkt.
1 själva verket rör sig hans diktning mellan
två så vitt skilda poler som medicinen och
musiken. Buddenbrooks är icke endast
naturalism; den är djupast sett en filosofisk
idédiktning. Av Thomas Manns närmaste
lärare är en — Wagner — musiker, och två äro
filosofer: Schopenhauer och Nietzsche. Hos
Schopenhauer och Wagner har han indruckit
den romantiska pessimismen, »sympatien med
döden» ; korrektivet mot denna har han funnit
hos Nietzsche, i vilken han hyllar icke
övermänniskofilosofen, men den
självövervinnan-de antiromantikern och livsbejakaren quand
mëme.
I Buddenbrooks’ skildring av den åt döden
vigda familjen framstår förfallet i stort sett
som förandligat, intelligent och musikaliskt;
det blomstrande livet däremot uppenbarar sig
som inskränkthet, oskönhet och brutalitet.
Naturalismen synes här som ofta redo att
sluta sig till den schopenhauerska
pessimismen. Diktaren har även låtit sin namne
Thomas Buddenbrook kort före sin död av en
slump komma att läsa Schopenhauers kapitel
om döden och ett ögonblick erfara den
filosofiska besinningens lycka och befrielse. Vad
han här finner är insikten om
individualiteten, personligheten, som endast ett fängelse,
en förirring, ett fel, vilket döden är
upplösandet av och befrielsen ifrån, »detta
besvärande, halsstarriga, felaktiga och förhatliga
hinder att vara något annat och bättre». Men
i själva verket följer Thomas Mann icke
Schopenhauer längre än hit. Mot dennes
återlösningslära, mot hans förnekande av
livets värde och längtan till Nirvana svär den
följande i Thomas Buddenbrooks mun lagda
bekännelsen: »Har jag någonsin hatat livet,
detta rena, grymma och starka liv? Dårskap
och missförstånd! Blott mig har jag hatat,
därför att jag icke förmådde bära det.» I
dessa ord höra vi snarare, som en tysk kritiker
påpekat, återljudet av Nietzsches
livsbejakel-se. Lyssna vi mera efter deras rent
personliga nyans, så är det även här diktarens
kärlek till de naiva, sunda och lyckliga
varelserna som behåller sista ordet, när han låter
Thomas Buddenbrook tillägga:
I alla dem skall jag vara, som någonsin sagt,
säga eller skola säga ’jag’: men framför allt i dem,
som säga det fullständigare, kraftigare, gladare . . .
Någonstans i världen växer en gosse upp,
välutrustad och välartad, med möjlighet att utveckla sina
anlag, välskapad och sorglös, ren, grym och mun
ter, en av dessa människor vilkas åsyn gör de
6l
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
