Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Drömmar. Av Hugo Gyllander - Tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dr ömm ar
Av Htigo Gyllander
Tiden.
ROMMEN och livet glida in
i varandra, och man har ofta
svårt att sätta gränsen mellan
dem. Ibland förefaller
drömmen som liv och livet som dröm. Och
stundom kan en dröm ge anledning till fler
tankar än livet, och djupare. —
Jag sov och drömde, att jag vaknade —
som man ofta nog gör. Det var mörkt
omkring mig, och jag undrade hur långt
natten kunde vara framskriden. För att få
visshet, drog jag eld på en tändsticka —
det var långt före den moderna elektriska
tiden — och tände ljuset. På
nattduksbordet låg min klocka, och jag grep efter den.
Men när jag betraktade urtavlan, blev
jag häpen, och på samma gång förargad.
Ty alla tre visarna hade lossnat från sina
platser och lågo nu nere vid kanten av
tavlan.
Jag betraktade dem, halvt mekaniskt,
närmare. Då hände något ännu
underligare: de började röra sig och springa
omkring på urtavlan.
Och nu upptäckte jag något annat. Det
var inga visare! Det var tre små smala,
svarta krypdjur, närmast liknande
tusenfotingar. Den största representerade
tydligen minutvisaren och den minsta
sekund-visaren.
De sprungo om varandra, i de mest
besynnerliga och invecklade kurvor och
cirklar. Någon gång tycktes de visserligen för
ett ögonblick stadga sig och intaga de plat-
ser, de egentligen borde ha, men i nästa
fortsatte de sin egendomliga, förvirrade
och förvirrande lek.
Jag glömde bort, att jag ville veta vad
klockan var, och sjönk helt in i
betraktandet av de små djurens rörelser.
Hur länge jag följde dem, kan jag ej
säga, ty drömmen har sin egen tid, eller
kanske rättare ingen tid alls. Men så spratt
jag plötsligt till och vaknade, nu på allvar.
Det var kolmörkt omkring mig. Jag tände
ljuset och såg på klockan.
Minut- och timvisaren pekade nu,
korrekt och förnuftigt, på två siffror.
Sekundvisaren pekade som vanligt egentligen på
ingenting, men han snurrade regelbundet
omkring, som han borde och talade på sitt
tysta språk om att tiden flyger, och att
den till sist består av sekunder.
Jag lät ljuset brinna och satte mig att
tänka över drömmen. Samtidigt började
jag, tämligen likgiltigt, betrakta visarnas
rörelser.
En tanke föll mig då in: hur enkel
denna rörelse i själva verket var. Två visare,
som ideligen gå runt på en utstakad liten
bana, och som peka på siffror som i grund
och botten ingenting säga, eller säga så
litet om tiden.
Då låg det någonting högre, mer
fascinerande hemlighetsfullt över
tusenfotingar-nas lek; Den tiden kunde man inte
konstatera vid ett ögonkast. Om nu rörelserna
överhuvud hade någon betydelse.
Q)
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
