Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Drömmar. Av Hugo Gyllander - Tiden - Betala!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hugo Gyllander
Kanske hade de ingen, men för mig hade
de. Jag började grubbla över tiden. Jag
kunde inte komma ifrån tanken.
Många ha grubblat över den och trott
sig finna gåtans lö-ning. Tidens gåta. Men
när man närmare granskade lösningen,
sade den egentligen ingenting. Det
mänskliga tänkandet hade fått några abstrakta
ord mer, men den gäckande tiden flög
alltjämt bort, lika gåtfull och oförklarlig.
Och visarna på urtavlan rörde sig, runt,
runt, i sin eviga cirkelgång och pekade på
de svarta siffrorna, som sutto där de sutto,
utan att säga mycket. Och utanför välvde
sig himmelen, där sol och måne och
stjärnor också gingo runt, om än i betydligt
väldigare cirklar, mätande ut något större,
dagar, månader och år, och något mera
realt, de skiftande årstideina. Men i detta
ögonblick syntes det mig som om
himlakropparnas rörelser inte hade stort mer att
säga oss människor om tiden än visarna på
urtavlan.
Jag tänkte vidare på min dröm. Skulle
den kanske ha varit, ej en lek av fantasien,
utan en symbol, en vink från något högre
medvetande, som räknade tiden på helt
annat sätt än vi ?
De små tusen fotingarna, som sprungo
om varandra, ville kanske draga mina
tankar bort från den tid som låter sig mäta
på så enkelt sätt, och rikta dem mot en
tid av annan art — om man därvidlag kan
tala om tid — som är betydligt svårare att
beräkna, för att ej säga omöjlig.
Den tid, i vilken tusen år äro som en
dag, och en dag som tusen år.
Ville tusenfotingarna kanske säga
detsamma, ehuru de endast förmådde göra det
på ett grovt åskådligt sätt?
Tusen år som en dag, och en dag som
tusen år? Jag kände i detta ögonblick, att
det kunde ligga någonting, och någonting
djupt, i de gamla gåtfulla och skenbart så
paradoxala orden.
Ty visserligen går ju i regeln vårt liv i
samma enkla, lätt beräknade cirkelgång
som urets visare. Alen det tyckes stundom
som om visarna lossnat och sprungo
omkring på egen hand. Jag säger inte att
detta händer alla människor, men det
händer och har hänt en och annan — och kan
hända vem som helst.
Det finns dagar i livet som bära mera i
sitt sköte än långa år, och år som svinna
förbi lika korta och tomma som den sist
förflutna dagen.
Den som upplevat något dylikt mister
ofta sin tro på den regelbundet utmätta
cirkelrörelsens lietydelse för sitt liv och sin
själ och börjar grubbla över tiden, eller
rättare något annat, som icke är tid. Men
som i stället betyder något, och som är
verkligt.
Kunde man mäta och beräkna den tiden,
hade man kanske funnit lösningen både på
tidens och livets gåta.
Men jag tror, att det kräver en högre
matematik och en högre mekanik, än
människotanken är mäktig av.
Och jag erinrar mig drömmen, ett
partre årtionden efter sedan den drömdes, och
de små tusenfotingarna, som sprungo
omkring i kurvor och cirklar, så gäckande,
förvirrande oberäkneligt, men kanske i alla
fall efter vissa högre förnuftsgrunder och
vissa högre lagar.
Betala/
Jag satt vid ett dukat bord i en stor
matsal. Framför mig dukade bord i oändlighet,
och vid borden herrar och damer.
En fullständig tystnad rådde. Jag hörde
intet sorl av röster, och ej slammer av
knivar och gafflar. Borden stodo tomma. Man
tycktes ha ätit.
Varför satt man kvar? Och varför satt
jag själv kvar?
Jag såg ned på mitt bord. Där stod ett
tömt glas.
Då erinrade jag mig dunkelt, att jag ätit
något, och att jag druckit något. Det kom
78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
