Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Hjalmar Wicanders miniatyrsamling. Av Karl Asplund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Aspltind
W
Nicolas Hilliard. Okänd
ung man.
skapats av senare tiders
miniatyrporträttö-rer? Porträttminiatyren utvecklades under
medeltidens slut direkt ur
handskriftssidans små bilder av helgon och av ägare,
som fyllde anfangernas ornamentala
former eller smyckade dedikationsbladen. När
den intressanta övergången från
handskriftssidans bild till den ofta av rikt
ju-velerararbete smyckade
porträttinfattningen skedde, är tyvärr icke ännu riktigt
utrett. Den första litterära uppgiften om
porträttminiatyrer i modern mening
lämnas av Vasari i hans levnadsteckning över
Giulio Clovio (f. 1498, d. 1578). Han
talar om »små dosor, innehållande vackra
porträtt av dennes hand, av furstar, av
sina vänner eller av damer som de hava
älskat». Det är lustigt att se i dessa
kortfattade ord ett sammandrag av de
uppgifter, som porträttminiatyren under hela sin
tillvaro speciellt har tjänat. Det finns i
fristående (icke i handskrifter ingående)
miniatyrer från 1500-talet intressanta
reminiscenser av föregångarna, handskrifts-
miniatyrerna, målade ornamentramar och
under bilden insatta små genrescener.
Den som blev den självständiga
porträttminiatyrens egentlige konstnärlige
upphovsman var tidens främste porträttör,
Hans Holbein d. y., född ett år före den
nyssnämnde Clovio, om vilken man för
övrigt vet mycket litet med full visshet. Det
har från engelskt håll på allvar betvivlats
att Holbein verkligen själv utfört
miniatyrer, men detta synes mig vid en
granskning av materialet ungefär likvärdigt med
försöken att förneka att Shakespeare
skrivit dramer — fastän på ett för
kulturhistorien mindre brännande område. Det
är klart och tydligt, att det är från Holbeins
engelska tid som hovmålare i Henrik
VIII:s tjänst från 1536, som den första
kända sammanhängande traditionen på
området härstammar. I skiftande former, i
nära anslutning till porträttmåleriet i
större format, har det sedan speglat
tidsstilarna i skarp och klar förminskning — så
som den lilla spegeln i bakgrunden på
Jan van Eycks porträtt av Arnolfini och
hans hustru speglar rummet och
människorna. Liksom ögat gärna dras till den
detaljen i målningen, dras man också ibland
gärna från det stora måleriet till dess lilla
återspegling i miniatyren.
Konstartens utveckling kan sedan
följas genom tiderna med huvudpunkten
förlagd till olika miljöer under olika epoker,
England under 1600-talets förra del,
Frankrike under dess senare —
emaljmåleriets glanstid —, under 1700-talets
förra del en påfallande avmattningstid, som
följes av en högblomstring under seklets
slut, där England och Frankrike tävla om
hegemonien och där Österrike gör sin
entré som centrum för konstarten, i vilken
den under Wienerkongressens tid och
fram emot 1800-talets mitt intar den
ledande ställningen. Med daguerrotypiens
uppfinning och den därefter följande
fotografien utrotas miniatyren praktiskt ta-
82
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
