Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Thomas Mann. Av Sten Linder. III—IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Th om a s Ma nn
digt folk, konsul Krogers, familjen
Kroger . . .» Han lider av hemlängtan till de
naivas, de normalas, de ogenialas och
mänskligas rike, till »livet i dess förföriska
banalitet».
I Tonio Kroger visar sig »livet»
uteslutande från sin älskvärda sida i gestalten av de
blonda och blåögda ungdomarna Ingeborg
Holm och Hans Hansen, vilka Tonio ägnar
sin svårmodiga dyrkan. Själv har han det
svårt, sliten mellan två världar utan att äga
hemortsrätt i någondera. Fråga är dock, om
icke denna disharmoni, denna inre tvedräkt i
grunden är den fruktbaraste jordmånen för
konsten, för den äkta konsten, som äger inre
frihet och spännvidd utan att dock förlora
kontakten med det mänskliga och sjunka ner
till artisteri. Hur många av de diktare, som
stå vårt hjärta närmast, ha icke varit något
av en Tonio Kroger? Denne har själv några
ord härför:
Ty om någonting är i stånd alt göra en diktare
av en litteratör, så är det denna min borgarkärlek
till det mänskliga, levande och vanliga. All värme,
all godhet, all humor kommer från den, och det
synes mig nästan som vore den själva denna
kärlek, om vilken det står skrivet, att man kunde tala
med människors och änglars tungor och utan den
dock vara en ljudande malm och en klingande
bjällra.
Hur naiva verka icke bredvid denne
stillsamme, korrekte och oansenlige Tonio
Kroger sekelslutets raffinerade
dekadanslitteratö-rer, Baudelaire med sina giftblommor och
parfymer, Huysmanns med sina
juvelsköldpaddor och likörorglar och Wilde med sina
dandyposer ! Om Thomas Mann framträtt som
en dekadansens psykolog och analytiker, så
bär han inom sig även tendensen till dess
bekämpande och övervinnande.
En dekadansförfattare av det nyssnämnda
slaget möta vi i herr Detlev Spinell i
musiknovellen Tristan, den kuriöse författaren av
en roman med förvirrande omslagsteckning
och bokstäver som gotiska katedraler, en
ännu skägglös trettioåring, som uppehåller sig
på sanatoriet Einfried endast därför att lian
har behov av byggnadens rena empire-stil. A
andra sidan uppenbarar sig i Tristan även
livet i en mindre tilltalande gestalt än i
Tonio Kroger. Det uppträder här som
grosshandlare Klöterjahn, mannen som »känner
sig väl till pass i sitt skinn», som äger en
blomstrande hälsa och blomstrande affärer,
en storartad aptit på god mat och andra go-
da saker i livet, och som slutligen vetat att
sätta sig i besittning av en ung och skön
hustru av gammal aristokratisk familj.
Tyvärr är hennes hälsa dock tynande, alltsedan
hon skänkt sin make en liten livskraftig son,
som i allo brås på sin fader, och det är för
hennes skull som grosshandlare Klöterjahn
kommer till sanatoriet och där stöter samman
med herr Spinell — redan i namnen ligger
som oftast hos Thomas Mann en hel
karakteristik begraven.
Under herr Klöterjahns frånvaro ägnar
herr Spinell en stillsam madonnadyrkan åt
hans eteriska hustru, i vilken han ser vad
denne aldrig sett: en ömtålig blomma av »en
gammal släkt, som redan är för trött och för
ädel för att handla och leva». Han förleder
henne slutligen till en musikalisk utsvävning
vid sanatoriets piano, som blir ödesdiger för
hennes hälsa. Det är Wagners Tristan som
fru Klöterjahn spelar för herr Spinell, en
musik som slår sig på magnerverna på
rådmanskan Spatz och jagar henne på flykten,
men som lockar ut i musikrummet en annan
av sanatoriets gäster, den sinnessjuka
pastorskan Höhlenrausch . . .
När herr Klöterjahn åter infinner sig på
Einfried, helt oväntat kallad till sin makas
dödsbädd, inlåter sig herr Spinell på att i ett
sorgfälligt stiliserat brev förehålla honom,
hur grovt han förbrutit sig, då han gjort
henne till fru Klöterjahn. Men då nu herr
Klöterjahn ställer honom till svars ansikte
mot ansikte för hans angrepp, gör herr
Spinell en mycket ömklig figur och undgår en
fullständig tillintetgörelse blott genom att
hans fiende hastigt återkallas till den döende.
Och när herr Spinell därefter går ut för att
hämta sig efter scenen, är anblicken av den
animaliskt välmående babyn Klöterjahn
junior, som brås på sin blomstrande far och
som kostat sin bräckliga mor livet, tillräcklig
för att jaga honom på flykten.
Denna kostliga och genialiskt funna
slutvinjett är i grund och botten samma seen
som konfrontationen mellan Lobgott Piepsam
och velocipedryttaren i Der Weg zum
Fried-hof. Vi märka av den, att det är som
estetiker, som konstnär med ont samvete, som
kollega till herr Spinell, som Thomas Mann
kunnat förstå den avsigkomne Lobgott
Piepsam. Herr Spinell är full av avsky för herr
Klöterjahn, för »den omedvetna typen», som
representerar »det gemena, det löjliga och
dock triumferande livet», men han har dåligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
