Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Thomas Mann. Av Sten Linder. III—IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N
Th ornäs Ma n n
hjälten den, som vinner segern trots sin
svaghet.
Och dock — även i segerns säkraste
ögonblick ligger avgrunden ständigt redo att
öppna sig under hans fötter. Det är detta som
Thomas Mann skildrat i Der Tod in
Venedig. Gustav von Aschenbach är en redan
åldrande och berömd diktare, vars stränga
och karaktärsfulla konstnärsskap, mödosamt
tillkämpat i strid mot en svag konstitution,
äger en endast alltför påtaglig likhet med
Thomas Manns eget. Hela hans väsen
präglas av den ärofullt uppnådda värdigheten och
självdisciplinen. Men en vårdag gripes han
av en oemotståndlig reslust, ett begär att fly
från sitt anspända konstnärsarbete. Han
beslutar att unna sig en tids vila, reser mot
söder och slår sig till slut ned i Venedig, den
stad han som konstnär mest älskar. Och här
falla en dag hans blickar på en gosse bland
hotellets främlingsskara, vars fulländade
hellenska skönhet först fängslar hans
konstnärsöga och slutligen upptänder inom honom en
övermäktig lidelse. Fjättrad av skönheten
följer han den älskades spår, och hans under
ett helt strängt liv tillkämpade hållning och
värdighet faller på några veckor i spillror.
En koleraepidemi har samtidigt börjat smyga
omkring i lagunstaden, men kvarhållen av sin
lidelse försummar Aschenbach att fly. Så
dör han »döden i Venedig».
Der Tod in Venedig bör icke jämställas
med i modern litteratur vanliga
psyko-patolo-giska studier över den erotiska känslans
förirringar. Gossekärleken står här
uppenbarligen endast som den gripbara symbolen för
det demoniska, förnuftsvidriga, det
livsfientliga och förföriska element, som omger
människans och konstnärens tillvaro och
begagnar sig av varje ögonblicks utmattning
och avslappande av vilja och aktivitet.
Aschenbach kommer aldrig ens till att
utbyta ett ord med föremålet för sin hemliga
dyrkan; hans undergång fullbordas
uteslutande genom den inre förnedringen, upplösningen
och självuppgivelsen. Novellens
fatalistiskt-tragiska stämning framkallas helt och hållet
genom mästerligt anbragta symboler. Där är
först miljön, den romantiskt overkliga staden
med sina sagopalats och sina likkistsvarta,
bekväma farkoster. Där är havet, som i sin
omätliga gestaltlöshet bjuder vila för den
för-intelselängtandes blick. Där äro
Aschen-bachs skönhetsdruckna fantasier över Platons
Phaidros och hans dionysiska dröm om »den
främmande guden», ett parti som för tanken
till Gustaf Frödings I Daphne och
besläktade dikter. Där är den kvava
scirocco-atmo-sfären och den från den tropiska djungeln
stammande lömska och förhemligade
kolerasmittan. Där är »Döden i Venedig» själv,
som möter Aschenbach i tre olika gestalter,
en turists, en gondoljärs och en gatsångares.
Dessa symboler äro fullkomligt realistiska,
men inge läsaren liksom Aschenbach en
beklämmande känsla, »som ginge allt ej till
riktigt som vanligt, som började en drömlik
förvandling, en förvridning av verkligheten
mot det sällsamma att gripa omkring sig».
Förfallet, sjukdomen och undergången ha
alltid legat Thomas Manns konst nära.
Ingenting kan däremot vara den mera fjärran än
frivoliteten. Der Tod in Venedig är hans
allvarligaste, mest patetiska verk, det enda
från vilket ironien och humorn äro
fullständigt bannlysta. Om slutet av Buddenbrooks
hämtat inspiration från Tristan-musikens
smältande klanger, så kommer en Der Tod
in Venedig att tänka på den mera
barbariskt-romantiska, enligt Manns karakteristik
»onda» dödsmusiken i Tschaikowskys Symfoni
pathétique.
Novellen avslutar en period i Manns
diktarverksamhet. Måhända har han därmed
liksom en gång Fröding känt sig hava
kommit »för nära det oerhörda». Själv har han
pekat på det symptomatiska i att detta arbete
tillkom omedelbart fore världskrigets utbrott.
Hans nästa påbörjade roman, Bekentnisse des
Hochstaplers Felix Krull, där konstnärens
ovederhäftiga kameleontnatur skulle få sin
karikatyr i en svindlares, avbröts genom den
stora katastrofen. Ett fragment, som skildrar
hjältens barndom, har senare utgivits. I
själva verket är denna teckning av den unge
charlatanen och simulanten Felix Krull och
hans tvetydiga familj ingenting annat än
vrångbilden av den lille Hannos
lidandeshistoria i Buddenbrooks — ett nytt exempel
på skonlösheten i Thomas Manns självironi.
IV.
I sina hittills berörda verk framstår
Thomas Mann som en opolitisk diktare. Han är
psykolog och moralist; människan intresserar
honom som metafysiskt men ej som socialt
väsen, som personlighet men ej som individ.
I en novell med titeln Die Hungernden har
han vid proletärens sida ställt dennes psy-
IOl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
