Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laiirin
der den lidelsefulla erotiska trekamp, som
där utkämpas, röjer Henri oförhappandes
sin känsla för Aline, Simon drar upp sin
revolver och skjuter sig — sådant händer —,
innan han vet hur långt det har gått mellan
vännen och hertiginnan.
En betjänt, en kammarjungfru och en
av-poletterad älskarinna, spelad så förtjusande
av fröken Märta Ekström att man ej kunde
förstå, hur f. d. älskaren nändes, äro
bifigurerna. Simons framställare var ej
riktigt trovärdig. Herr Alws Henri föreföll
något kantig — det är hans fel, andra äro för
runda — men han var ofta fullt à la hauteur,
och det senare var ej lätt, ty så som Aline
spelades av fru Teje hade han en moitié som
påminde om det franska ordet toute la lyre,
lyrans alla strängar ljödo fulltonigt, hela
skalan av känslor genomlöptes, skönhet och
säkerhet funnos i rikt mått, och i de
lidelsefulla ögonblicken var hon så intensiv, att man
glömde den dyrbara, i färg kanske ej fullt
lyckade jätterosetten, som satt något under
sätet på en så elegant klänning, att man som
sparsam medborgare måste hoppas att den
ej ingår i nästa års deficit utan betalas av
den ej minst i denna roll stora och stilfulla
konstnärinnan själv.
Stycket var för många upprörande. Den
gång jag såg det fick under andra akten en
dam i andra radens fond ett hysteriskt
anfall. Det blev en pjäs i pjäsen, då hon
skrattande och gråtande måste bäras ut och då
ridån fick gå ner en stund, tills publiken
hann lugna sig. Dagen därpå anhöll en ung
dam om fribiljett till »Sitt hjärtas herre».
Det var dottern till den dam, som fick
anfallet, och som hade måst följa modern hem.
Nu ville hon se hur det gick.
År 1606 tillkom Kung Lear. Det var
under de dagar då Karl IX började bli gammal
och den unge självsäkre Kristian IV av
honom utmanades till tvekamp och dessutom
bifogade en del kraftfulla uttryck. Den unge
monarken skrev till den gamle och avböjde
duellen, uppmanande honom att skaffa en god
medicus, som kunde sätta hans huvud något
bättre i lag igen. »Du borde väl skämmas, du
gamle narr, att sålunda antasta en ärlig
herre, vilket du visserligen av en gammal sköka
lärt haver, som sig med skällande plägar
värja.» Det är hårt att bli gammal och
hårdast för en kung så karsk som Karl IX.
Mäktig som en gammal skön ruin, ett
fäste utan vapen, melankolisk och minnande
om förgängligheten är Lear-gestalten. Han
kommer stapplande fram, men i varje tum
en konung, otålig och tyckmycken och
väckande det löje, som nervöst pockande
fordringar väcka, när de icke bli uppfyllda.
Otacksamheten ger också en särskild rysning. Det
finnes vissa synder som äro diskvalificerande
i särskild grad. Otacksamheten är en sådan.
Då vi se den, dyker det upp i våra själar ett
förakt, som ej så lätt försvinner.
Sorgespel står det på programmet. Ja, det
är det rätta ordet. Som en väldig, blott
alltför lång sorgmarsch klingar det från de
hemska scenerna ned för tronens trappsteg,
ut på kunglig tiggarstig, så på heden med
blixt och dunder och veklagan i furioso, sist
försonande ackord hos Cordelia och slutligen
ett smärtans skri, livets hårdaste slag:
dotterns död kommer strax före livsfinalen.
Shakespeare har kanske tagit med för
mycket ur den gamla engelska krönikan.
Hög och helig storhet, som kommer ur hans
eget rika hjärta, finnes i alla fall i så ymnigt
mått i Lear, att den kan förkortas utan att
sammanhanget på något sätt lider. Nära fyra
timmar — det fattades en kvart — är långt
och tjugutvå scener för många. Ett ståtligt
arbete hade Per Lindberg och Per Hallström
nedlagt, den förre i regien, den senare i
översättningen. Det verkar storsvenskt att taga
på sig den oerhörda uppgiften att översätta
hela Shakespeare.
Om alla de, som i Stockholm klagat över
att Shakespeare så sällan gives på
Dramatiska teatern, hade besökt
Lear-föreställnin-garna, hade sorgespelet blivit en kassapjäs.
Nu säger nian sig vilja vänta på att en
annan Shakespeare-pjäs skall ges.
Stycket är oformligt och innehåller ett och
annat omöjligt, det är sant. Vem skulle nöja
sig med om hans dotter, på frågan om hur
mycket hon älskade sin fader, svarade: »Så
mycket min plikt fordrar.» I vanliga fall, då
det är fråga om kärlek, brukar man ju icke
nöja sig förrän man får svaret: »Jag älskar
mer än jag har rätt till och min plikt tillåter.»
I en fantastisk forntid, så långt tillbaka i
tiden att »dräktornamentiken», så hette det
på programmet, var modernistisk, spelas
Kung Lear. Dekorationerna voro utförda
efter skisser av John Ericsson och voro
lyckligtvis både fantastiska och realistiska. Man
skulle eljes kunnat vara litet ängslig för att
Lear levat så långt tillbaka, att den naturliga
114
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
