Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
Fot. Jan de Meyer.
Lars Hansson som Ku ?ig Lear.
som tröstare, blir det vackrare att det sorgset
världsgenomskådande hos komikern kommer
fram, särskilt då det sker med den smak,
måtta och intelligens som herr Winge här visade.
Komedien Topase kallas i danska
översättningen »Det store ABC». Kunde det ej
lämpligen på svenska hetat »Ekonomiskt
ABCD» ? Stycket, skrivet av Marcel
Pagnol, är översatt av Gustaf Linden, och
med hans förträffliga och genomtänkta regi
gavs det på Dramatiska teatern.
Det frågades: varför tog man icke upp
stycket förut? Ja, förmodligen för att mellan
Raynal och Pagnol också Shakespeare skulle
få ha sin chance hos de bildningssökande,
som gärna gå på Dramatiska teatern.
Emellertid kommer det väl att bli både vinter och
vår, innan Topaze är utspelad. I Paris har
stycket nu genom ett par år varit en succés
av ovanliga mått. Det är ett karakteristiskt
drag i franskt väsen, som tycks vara genom
tiderna, att i den litterära eller konstnärliga
samhällssatiren skära allt över en kam och
kraftigt överdriva. Alla präster äro frossare
och drinkare, hette det på 1400-talet, alla
munkar och nunnor äro otuktiga, skrevs och
I 1
sades under 1700-talet. Daumier skildrar
domarna på 1830-talet som fala, lystna cyniker
och är i sina underbart konstnärliga
litografier, teckningar och målningar nästan helt
och hållet överens med brottslingarna,
vilka anse, att alla hederliga människor såsom
varande deras fiender äro dåliga, om också
skurkaktigheten koncentrerar sig på
polis-och domarkåren.
Att man i ett land, där penningen så
innerligt älskas som i Frankrike, också särskilt
|järna vill uppehålla sig vid och tukta de
laster, som därmed sammanhöra, är naturligt
och har alltid skett.
Pengar är allt, pengar får man egentligen
bara genom ohederlighet, pengar är det enda
som inger aktning. Det är ej svårt att få
dem, om man bara är tillräckligt ohederlig.
Ifrågasättas kan dock, om ej Anatole France
har rätt, då han låter Abbé Coignard säga
till sin lärjunge: »Min son, du skall få se,
hur svårt det är att förtjäna sitt bröd på ett
hederligt sätt — och» — efter en stunds
betänkande —: »på ett ohederligt också för
resten». Jag minnes en fransk skämtare, som
bevisade genom aritmetik, hur ringa förtjänst
det är på att göra inbrott, och tillade: »Det
bästa en god, om sin sons ekonomiska
framtid angelägen familjefader kan göra är att
varna sonen för inbrottstjuvens yrke.» Ja,
men inbrottstjuvarna, de äro ju brottets
kroppsarbetare. De förtjäna icke mycket.
Men tänk på ohederliga affärer! Kan man
verkligen, om man går efter
taxeringskalendern, säga, att det är skäl att antaga att de
stora inkomsttagarna äro ohederligare än de
andra? De äro färre, men är det bland detta
fåtal ett flertal, frågas det, som ha fått sina
pengar genom ljusskygga manövrer?
Att det kan vara riskabelt att tala sanning,
det medgives, och att skoj kan, ehuru ej ofta
på längden, vara mycket inbringande är lika
sant som att de smutsigaste affärerna bruka
ge den största rena vinsten. Det är
naturligtvis också lättare för en kassör eller
direktör att försnilla än för den som icke är
kassör eller direktör.
M. Albert Topaze—herr Lars Hansson är
en fattig lärare, som undervisar pojkar i den
pension, som äges av M. Oscar Muche—
herr Sven Bergvall. I det torftiga
klassrummet med sin svarta tavla och sina
undervisningsplanscher söka de unga lymlarna att
fördriva ledsnaden genom hyss med speldosor
och dylikt. Man har lektion i moral, och lä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
