Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laiirin
mens rätt till större tantième diskuteras, och
fredsslutet beseglas med en kyss.
En ung spelevink Roger de Berville—herr
Torsten Winge ville ej nöja sig med en så
låg andel i vinsten för arbetet för
Castel-Bénac utan drar sig förnärmad tillbaka. Nu
behöves ny bulvan, och Madame Suzy—fru
Bosse föreslår den beskedlige Topaze såsom
varande tillräckligt korkad och rustikt
hederlig för att lämpa sig. Och sedan denne just
slutat en lektion med en i huset boende
yngling, tillfrågas han, om han vill bli
medarbetare. Han häpnar över den enorma lönen
cch avböjer först med blyg stolthet, troende
det hela vara maskerad välgörenhet. Så
inser han, att han kommit in i en ekonomisk
rövarkula och vill dra sig tillbaka; men den
tjusande Madame Suzy, som gjort starkt
intryck på extraläraren, snärjer honom med bön
att han ej skall prisgiva henne åt den
usling, som har henne i sitt våld etc. Tredje
akten kastar oss in i en ny miljö. I ett i form
och färg funktionalistiskt kontor med
manande tänkespråk »Tid är pengar» och »Rakt
på sak», så sinnrikt och modernistiskt
utförda att man förlorar mycken tid på att
söka tyda dem, verka nu Castel-Bénac och
Topaze. Här våndades den senare och ryckte
förfärad till vid varje telefonringning. En
gång kom en poliskonstapel upp till
kontoret. Med fasta steg gick Topaze fram för att
låta häkta sig, men poliskonstapeln bad
honom bara bättre se till sina kontorsfröknar,
vilka genom provokanta åtbörder i fönstret
framkallat folkskockning på gatan. Vid ett
annat tillfälle kom en äldre gentleman upp på
kontoret och försökte att på en avslöjande
tidningsartikel om firman Topaze få ut en
större summa. Men Castel-Bénac tar då fram
ett blad ur sitt kortsystem, ringer upp
tidningens redaktör, hans f. d. skolkamrat, och
läser upp några korta data: fängslad då och
då, utsläppt då och då, och frågar om
vederbörande önskar publicering, varefter den
korrekte gentlemannen ombedes att gå baklänges
ut, för att inte sortien skall bli alltför hastig.
Så kom den stora skrällen. Castel-Bénac
besluter sig för att köra i väg Topaze. Men
denne har nu lärt sig ohederlighetens
välsignelse. Slätrakad och avmätt, en
franco-ame-rikansk affärsman numera, meddelar han kort
och koncist, att han i stället tänkte köra bort
Castel-Bénac, som besvärade honom genom
småaktighet och naiva synpunkter på
affären. Han, Topaze, ser nu allt mera i stort, och
som han som bulvan skrivits som affärens
egentlige ägare, tar han fasta på detta och
meddelar »rakt på sak», att Castel-Bénac
kunde gå. Det tog ej många minuter förrän
Madame Suzy förstod, att hon hade en
säkrare hamn hos Topaze, och stycket avslutas
med en vältalig hyllning åt den ekonomiska
ohederligheten. Lyhörda personer tyckte sig
dock kanske höra en knäppning i
fängelsedörren, men därom visste varken Topaze eller
den som författat den kvicka, äktfranska,
klassiskt något överdrivna samhällssatiren.
Skådespelarnas prestationer voro här på
Dramatiska teatern av mycket hög rang och
samspelet fulländat. Först och främst gjordes
huvudpersonen av herr Lars Hansson så att
han fullt motsvarade sitt stora rättvisa rykte
som en av våra bästa typbildare. Särskilt
förtjänstfullt var, att han här undvek varje
överdrift och föreföll just lagom löjlig, lagom
tafatt och lagom ödmjuk i sitt
förnedringstillstånd, då han var hederlig, och lagom hård
och lagom säker i sin upphöjelse, då han var
ohederlig.
Det är bara på teatern som en så snabb
förändring är möjlig. De klassiska
1600-tals-komedierna renodlade en last — girigheten
eller någon annan — och läto personen vara
girig alltid och alltigenom. Den moderna
klassiska komedien Topaze renodlar
huvudpersonen i två alldeles olika hälfter. Det är svårt
att tänka sig rollen bättre utförd.
Vilken präktig fransk typ av välklädd
lymmel gjorde ej Olof Winnerstrand. Kanske
var det höjdpunkten, då han telefonerade till
skandaltidningsredaktören och jonglerade med
cigarrett och telefon. Då var han, som en
norrman sade, »paa Toppunktet av sit eget Jeg».
Fru Bosse har bland andra förtjänster den
att hon kan ge den latinska nyansen av
kvinnlighet. Här framhöll hon det iskalla,
cyniska, giriga i kokottsjälen och på
det skarpa klara sätt som är franskt.
Varför tog i alla fall Topaze henne?
Han visste ju alltigenom hurudan hon
var. Ja, ej bara kärleken utan även
sinnligheten låter lura sig att göra något som man
vet alldeles säkert vara idioti. Jag beklagar
och ogillar en dylik stolle, men i det här
fallet förstår jag honom dock rätt bra.
Roger de Berville sade till Castel-Bénac,
att ett de måtte väl vara för mer än ett
bindestreck. Och förmodligen tänkte Castel-Bénac,
att skojarauktoritet väl dock är bättre än
skojarvalpighet. Herr Torsten Winge gjorde
118
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
