Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
den inbilske unge mannen, så att man tycker
sig ha sett honom många gånger i Paris.
Bland smärre roller märktes herr Sven
Bergvall som rektorn. Han var skolfux
alltigenom, kanske något för mycket svensk
landsort, men i så fall en alldeles
förstklassig lärartyp. Med nöje minnes jag också herr
Carl Browallius’ korrekte utpressare, om
också något litet av bonhommie kunde varit på
sin plats. Herr Axel Högels polis var helt
fransk, och det är inte dåligt betyg för en
fransk poliskonstapel.
Och franskt är också hela stycket,
gnistrande av kvickhet, fullt med roliga paradoxer,
elegant och välbyggt. Det var ett nöje att se,
hur väl Dramatiska teatern med sina lysande
traditioner på det franska skådespelets
område lyckades ge den rätta färgen och det
verkligt distingerade åt denna ironiska lovsång
med motto »Rätt är det som lyckas». Många
ädla sinnen ha klagat så, och ändå är det väl
fråga om, huruvida ej det gamla utskrattade
ordspråket »Ärlighet varar längst» står sig
också i Frankrike. Det är icke få parisiska
bankirer och »män av ära», som oroligt
frågat sig detta, då de suttit och grubblat i en
cell i Mazas eller i S :t-Lazare.
Oscarsteatern har kommit med några
riktigt roliga anglosaxiska lustspel, en
realistisk amerikansk livsskildring samt en engelsk
krigspjäs av i sitt slag nästan lika
värdefull art som Remarques bok »Im Westen
nichts Neues», allt således anglosaxiskt.
Jag minnes en dag för ett tjugutal år sedan,
då alla Stockholms teatrar spelade franska
pjäser. Nu finns det således en teater, som
i fyra månader spelar bara moderna
skådespel från den engelsktalande världen.
Den kungliga familjen av George S.
Kaufmann och Edna Ferber, friskt och
kunnigt översatt av Ellen
Lundberg-Nyblom, utrustad med ståtlig och smakfull
interiörbild samt med ypperlig regi av Rune
Carlsten, spelades med en även på
Oscarsteatern sällsynt brio, om också stycket
saknade fast byggnad.
Med syftning på en känd amerikansk
teaterdynasti, här i pjäsen kallad Cavendish,
uppvisas det något oroliga hemlivet i dess
ståtliga hus i New York. Här göra de sina
entréer och sortier, än komiska, än tragiska,
än majestätiska, här äta alla vid olika små
bord under olika timmar, här små- och
stor-viggas det, trots enorma gager, allt går ur
hand i mun, och när den sköna
primadonnan Julie Cavendish—fru Pauline Brunius
tillfrågas vad hon har i penningeväg, visar
det sig, att portmonnän, där hon »alltid
lägger in sådant», innehåller tre dollars och
sjuttiofem cents. Det är mycket slarv och
lättsinne, mycket av flabb och fram och
tillbaka, men två känslor äro fullt äkta, och det
är den för familjen samt kärleken till
teatern. Hur mycket Julie än tyckte om sin
kraftkarl och multimillionär Gilbert Marshal—
herr Carl Ström, mer älskade hon dock en
riktigt stor praktroll. Och detsamma gällde
om lilla älskliga Gwen Cavendish—fru Inga
Tidblad. Hon blev ganska perplex vid valet
mellan maken och teatern. Julies broder
Anthony, som ett tag varit filmskådespelare och
råkat ut för en polska med därav följande
komplikationer, anländer som en hög
flykting till hemmet och avsändes till Europa.
Kan man spela sig själv? Jag menar ej alls,
att den begåvade, till ytterlighet populäre,
välformade och ungdomlige skådespelaren
Gösta Ekman skulle vara alldeles lik
Anthony Cavendish. Men här förefaller det,
som om det skulle vara svårt att ej
sammanblanda typerna i spelet. Ett av Anthonys
maningsord bör kanske läggas på sinnet:
»Akta dig noga för polskor».
Vid sidan av dessa två, Julie och
Anthony, och minst lika högt stod deras gamla
rara moder Fanny Cavendish—fru Karin
Swanström. Det är sant, att publikens
hjärtan klappa särskilt varmt för gamla fina och
goda gummor på scenen. Men det är ej
tillräckligt för att förklara fru Karin
Swan-ströms framgång också i denna roll. Där
fanns en värme, en humor, en äkta
mänsklighet i spelet, som gjorde att hon här i sin
person liksom adlade hela skådespelarskrået,
och hon kände sig med skäl som drottning.
Den taktfulla måtta och den säkra
karakteristik, som fanns i Nils Wahlboms
utformning av den gamle kokette, groteske,
misslyckade skådespelaren Herbert Dean skall
bevaras i tacksamt minne.
Oscarsteaterns stora välförtjänta
framgång under hösten var Männen vid fronten,
på engelska kallad »Journey’s End», ett i
allra bästa mening engelskt krigsskådespel av
Robert C. Sheriff, skickligt översatt av
Curt Berg och uppfört med utmärkt regi av
Thomas Warner.
Man befinner sig i en engelsk skyttegrav
119
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
