Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laiirin
Fot. Almberg & Preinitz,
Håkan W ester gr en som
Raleigh i Männen vid fr ön te n.
nära Saint-Quentin i mars 1918 och i ett
uteslutande maskulint sällskap. Stycket är
kanske ej dramatiskt i teknisk mening-, men med
sin realism och koncentration ger detta
livs-utsnitt i egentlig mening kriget självt.
Den mänskliga kroppen kan blott uthärda
ett visst tryck utan att klämmas sönder. Man
förvånar sig över vilket oerhört tryck som
människosjälar kunna uthärda utan att
alldeles förintas. Vi åskådare kände oss rätt
tillstukade bara av att under tre timmar se
hur det var för kapten Stanhope—herr
Gösta Ekman under de tre år han levat under
detta tryck. Man talar om pliktens stränga
skönhet, och både strängheten och skönheten
äro i detta fall inga fraser. Ödmjukt och
skamset frågar man sig själv: Hur mycket
skulle jag tålt vid? Vördnadsfullt tänker
man på dem, vilken sida de nu än tillhörde,
som ej föllo samman och gåvo upp det hela.
Hatet mot fienden hade upphört och ersatts
av hatet mot frasen. Hoppet om ärans glans
hade gått sin kos och ersatts med en
an-spänning av vilja att i tysthet göra sin plikt
utan annat ändamål än att göra den. Det är
den skillnaden mellan »Ini Westen nichts
Neues» och »Journey’s End», att den förra
visar melankoliskt resignerad plikt, den sena-
re en något mera humorfärgad resignation
inför dödsfaran. Hatet mot krigsfraser är
lika tyst och lika starkt hos tysken som hos
engelsmannen.
Något skadad till nervsystemet av ett
ständigt dödshot, mildrat av starka
viskygrog-gar, blir den tappre och duktige kapten
Stanhope förtvivlad, när han till kamrat får
sig tillsänd underlöjtnant Raleigh, vars
syster han älskar. Stanhope får då en
åtminstone för de i skyttegraven stridande
obegriplig och outförbar order från högkvarteret
och därigenom också ansvaret för och
plikten att kommendera ut löjtnant Osborne—
herr Carl Ström och nyssnämnde Raleigh—
herr Håkan Westergren. Styckets två
höjdpunkter för mig voro då Stanhope sätter
mod i den av dödsfasa utom sig varande
underlöjtnant Hibbert—herr Karl Magnus
Thulstrup, som genom simulerad sjukdom
vill komma ifrån det hela, och kanske ännu
mera scenen, då unge Raleigh under
minuten före anfallet ser sin kamrat löjtnant
Osborne stilla lägga ifrån sig sin klocka och
förstår, att det om ett par sekunder
förestående utfallet måste vara helt och hållet
hopplöst. Unge Raleigh kommer dock tillbaka
men dödligt sårad. De ögonblick, då han,
buren till sin säng, talar om någon liknande
ryggskada han fått på en idrottsplats i
England och avlider mitt under sitt gossaktiga
snackande, höra till det mest gripande jag
sett på scenen.
Åt Stanhopes mörka men inom honom
själv hållna förtvivlan över ögonblicket och
framtiden gav Gösta Ekman en utmärkt och
psykologiskt djup tolkning. Men lika bra var
underlöjtnant Osborne, vilken i Carl Ströms
person på ett gripande sätt tolkade faderlig
och manlig godhet. Den enkla pliktkänslan
gjorde att man nästan skulle vilja kalla
honom helgad, även om han själv då skulle
protestera mot det något religiöst färgade
ordet. Han var en »vanlig man» av den sort,
för vilken man har en alldeles obegränsad
högaktning. Själva röstklangen gjorde väl
sitt till vid detta sympativäckande, ty den
har i all sin skönhet intet av den
självbelåtenhet, som ej sällan blandar sig i vackra
organ.
Sedan Håkan Westergren spelade i
»Odygdens belöning», har han ej gjort något så bra
som den naive, ärlige och friske engelske
unge gentlemannen Raleigh. Taktfullhet i
ordets högsta mening fanns hos typen, och
120
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
