Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. La tir in
Bland de till omkring ett halvt hundratal
uppgående, på programmet upptagna
uppträdande märktes först Anna Maurrant—fru
Tollie Zellman, den utpinade, brutaliserade
hustrun, som skaffar sig litet med livet köpt
glädje genom att ge sig åt en troligen också
brutal typ. Fru Tollie Zellman var rörande.
Ingen kan vara så full i sjutton i komedier
och farser som denna alldeles speciellt
tjusande skådespelerska, men hon kan, då så
påfordras, också vara naivt hederlig och
hjälplöst olycklig och det utan någon minsta
känslosamhet. Hennes make Frank—herr
Carl Ström gav full relief åt maskulinitetens
mindre tilldragande sidor. Vad är det
viktigaste i konst och liv ? Intensiteten! Den har
fru Inga Tidblad bra ofta i sina
scenskapelser. Hon har just denna livsnerv, som gör
att åskådaren känner med på det rätta
sättet. Från hennes Rose Maurrant minnes jag
flera tonfall, särskilt ett förtvivlans skri, så
äkta att man njöt av denna spelade men
dock sanna livsavspegling. Det var det som
fransmännen kalla »du nanan de vécu», och
på detta livsnamnam bjuder ofta den
älskliga flickaktiga konstnärinnan.
Scenen behärskades av Mrs Emma Jones—
fru Karin Swanström. Lik ett giftsvällt djur,
som än är inom, än utom sin håla, och lika
full av samvetsfrid som detta, rultar Mrs
Jones ut och in, naturnödvändigt släppande
en giftdroppe eller utdelande ett hugg.
Husets skvaller har koncentrerat sig i henne,
och då får man ej undra på om hon svällt
upp. Sävligheten och oberördheten ha fått
monumentala uttryck hos denna Mrs Jones.
Ett flertal av de spelande voro lyckade,
och många av birollerna utfördes av teaterns
bästa krafter. Men jag behåller särskilt i
gott minne gatslampan Mae Jones, spelad
mycket förtjänstfullt av fröken Aurora
Åström. Det liderliga, uppkäftiga, något mer
än minderåriga stycket var 37: e gatans lilla
genius och ett roligt, troligen karakteristiskt
motstycke och kontradiktorisk motsats till de
också karakteristiska rena, ädelt formade
anglo-amerikanska kvinnorna.
En elegant komedi kan man kalla St.
John Irvines’ Hans första hustru, översatt
av Ellen Lundberg-Nyblom.
Äktenskapsskillnadsfrågan är aktuell i såväl gamla som nya
världen. Det oupplösliga äktenskapet hade
många och smärtsamma komplikationer, och
det har också det upplösliga. »För
människornas hårdhets skull» tillstadde Moses
skilsmässa, och samma skäl då som nu,
människans och alltings obeständighet, föreligger
alltjämt. I England är det emellertid ännu
rätt svårt och obehagligare än på andra
ställen att bli skild.
Den något egoistiske Mr James Fraser—
herr Hugo Björne har skilt sig och gift sig
med den kanske något mera egoistiska —
det finns också egoistiska damer — Miss
Elsie—Margit Manstad.
Stycket börjar med att Mr Fraser gör ett
besök hos sin första fru, Mrs Janet Fraser—
fru Pauline Brunius. Den auktoritativa,
vackra och fräscha men silverhåriga damens ande
vilar över det hela, och hon har, som icke
silverhårig, som fru Pauline Brunius
förtjänstfullt satt stycket i seen.
Här i sitt förra hem råkar pappa James
sonen Ninian—herr Sture Lagerwall, en
Oxfordstudent, som utan vidare reverentia
skämtar med och ser ned på den något
besvärade fadern. Modern — som ännu älskar
deri spelevinkartade förre maken — tar emot
denne vänligt och reder upp till och med
hans nya äktenskapstrassel i några scener
av lustig situationskomik. Mrs Elsie Fraser
är nämligen en ung mycket söt och ännu
mera ovederhäftig dam, som vill skilja sig
och gifta om sig med en i allt utom vad
titeln beträffar ytterst enkel lörd. Men som
hon gjort ett felsteg med en dansör och Mrs
Janet Fraser fått reda på detta genom en
för komedier utmärkande tillfällighet,
tvingar den förra Mrs Fraser den senare Mrs
Fraser till en för deras gemensamme make
ekonomiskt fördelaktigare skilsmässoform.
Den frånskilda Mrs Janet Fraser har
under tiden som hon varit skild ivrigt
uppvaktats av sin gamle beundrare Mr Philip
Logan—herr Carl Barcklind, en
heders-pascha som i all sin trogna och uppriktiga
kärlek dock saknar den offensivlust som är
nästan nödvändig för att segra ej bara på
Martis utan också på Veneris valplatser. Det
är ej nog med rosor och chokladaskar, hur
lämpliga de än må vara som prov på
beständighet och minnesgodhet.
Nu kommer den ånyo skilde maken hem,
och han glömmer att fria till sin första fru.
Låt vara, att man kan bli gift utan att ha
friat, då det är fråga om första gången,
efter en kyss av högtidlig och lidelsefull art,
sådan att därmed är allting sagt. Men skall
man gifta om sig med sin förra fru, då
fordras det nog ett verkligt frieri, en
ödmjuk anhållan och ett förkrossat sinne, och
122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
