Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
emellertid dottern Inga-Britt kastade sina
tjusta blickar. Sonen Stig var fascist och
liknade således Gideon i att han tyckte att
Sverige måste befrias från en hop utsugare
och att det nuvarande tillståndet var
outhärdligt.
Så kom den i augusti. Under ohygglig
tystnad förgick dagen, men den 2 på
morgonen saknades Gideon hos Anderssons och
Stig hos Wibäcks. De oroliga föräldrarna gå
till polisen, men där vet man av intet.
Kommunisterna hade häktat fascisten, fascisterna
kommunisten för att försäkra sig om deras
personer under själva revolutionen. Det
Wi-bäckska manliga hembiträdet, misstänktes för
sin leninism, då han föreföll ha namnet Lenin
intatuerat på armen. Där stod emellertid
Elin, och det var ej politiskt utan fastmer
erotiskt genant för honom att visa detta namn
på Inga-Britts föregångare i hans hjärta.
Hade icke alla ordentligt fått varandra, hade
det ej varit folkpjäs.
Priset togs av paret Andersson, och i den
första akten i deras hem hade författaren
skapat en svensk interiör av mycken komisk
sanning. Sigurd Wallén och Dagmar
Ebbesen höra till våra allra bästa komiska
skådespelare, och det var en fest att se dem röra
sig och lyssna till deras idiomatiska tal.
Författaren låter dem säga många sanningar,
som träffa prick. Lyckad och lustigt nog
verklighetstrogen är skildringen av
bekantskapen mellan överklasskommunisten och
revolutionären samt polisintendenten. Här var
förbindelsen fullt hederlig. Betänkligare var
den mellan polis och samhällsfiender i
Tolvskillingsoperan.
Erik Lindorm har i »Röda dagen» gjort
ett skådespel som kommer att draga folk
kanske till nästkommande 1 augusti.
På Blancheteatern spelades Clemence
Dånes — pseudonym för Winifred Ashton — pjäs
Skiljas, som är betydligt allvarligare än
farskomedien »Vi skiljas». Den behandlar
i anledning av ett engelskt lagförslag frågan
om, huruvida sinnessjukdom skall vara
skilsmässoorsak och de komplikationer som
därav kunna bli följden.
Jag såg stycket i London för många år
sedan. Flickan spelades av den förtjusande
nu avlidna Meggie Albanesi, och det
föreföll mig som om det skulle fått ett ungefär
lika gott utförande här i en scenmiljö som
hade, såsom vanligt på denna välskötta
teater, mycken engelsk karaktär.
Fot. jllmbtrg &■ Preinttz.
Sigurd Wallén som
Andersson i Röda dagen.
Hilary Fairfield—herr Uno Henning hade
länge som obotligt sinnessjuk vistats på ett
hospital.
Under tiden hade hans maka Margaret—
fru Elsa Baude blivit kär i och lovat sin
hand till Gray Meredith—herr Olav Riégo.
Så infinner sig maken återställd i det
gamla hemmet och mottages med lätt förklarlig
rörelse, från hustruns sida med fasa. Hans
gamla faster Hester—fru Concordia
Selander och kyrkoherden Pumphrey— herr
Ragnar Arvedson ställa sig på den ståndpunkten,
att skilsmässan måste återgå, men dottern
Sydney—fru Esther Roeck-Hansen anser
att, ehuru hon själv innerligt älskar fadern,
modern skall äkta den man som hon som
fri lovat giftermål. Själv däremot bryter hon,
då hon får veta att sinnessjukdomen kan
anses ärftlig, sin förlovning med
kyrkoherdens son Kit—Per-Axel Branner.
Stycket, klart och rättvist, är både
gripande och upprörande. Här finnes en eller
rättare två verkligt tragiska konflikter. Priset
tog kanske herr Uno Henning, som här
utbildat en verkningsfull typ, där det
obehärskat nervösa och även, sedan han
tillfrisknat, skrämmande brutala hos fadern får en
lika äkta tolkning, som då han uttrycker
127
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
