Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Jacob Wallenberg. En biografisk skiss. Av Nils Afzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Afzeliiis
les, med blottad wärja i spetsen för sina
Grækiska hieltar», o. s. v. Till slut
försvarar brevskrivaren sin mångordighet med att
många akademiska disputationer haft
onyttigare ämnen än hans. »Ty då större delen»,
skriver han, »af wåra nu framkommande
specimina academica äro intet annat än
oppkaggat och oppstufwat gammal surdeg,
så kan detta ... passera för något nytt och
original. .. Liksom intet wi skulle kunna
lefwa och äta, utan att ha oss bekant, om
Romarena hade gröt eller wälling om
tors-dagsqwällarna, om deras sko woro swarta
eller hwita, trinta eller fyrkantiga och så
widare. ... Om man utförde dylika
dis-courser på Swänska, kunde man bättre
skönja på, huru det skulle klinga i örat.»
Man ser, att en termins Uppsalavistelse
varit tillräcklig att låta den unge
titulärmagistern genomskåda all den
vetenskapliga humbugen. Hur lätt gör man icke det,
när man är 18 år! Icke dess mindre
längtade han tillbaka till lärdomsstaden, och
det är med stor glädje han berättar för
sin beskyddare, Samuel Älf : »Min Patrons
genereusité har gifwit mig hopp om
Aca-demien.»
Han hyser också planer på ett specimen
academicum och ber nu, »att Herr
Professorn täktes ge anwisning på några
ämnen, som kunde passa efter mina små
studier och mitt lilla genie .. . Något hörande
till Poesien tycker jag mig ha lust för.»
Redan 8 februari 1765 kan han berätta,
att han anlänt till Uppsala med de små
Hanquistarna för att leda deras studier och
samtidigt fortsätta sina egna — något som
var mycket vanligt vid denna tid.
Emellertid utgörs hela hans akademiska
författarskap av de gratulationsverser på
franska och latin, som trycktes i ett par av
vännernas disputationer. Själv erövrade
han aldrig magisterkransen, medan
brodern Marcus två år senare som ultimus,
d. v. s. den näst bäste av disputanderna,
höll det sedvanliga talet för damerna. Om
sina studier skriver han till Älf: »Min
läsning i allmänhet går nu ut på språkena,
så som Engelskan, Tyskan med mera, som
nu är hos mig den härskande smak.
Poesien läser jag nu häldre, än jag sielf gör
egna försök.»
Vistelsen i Uppsala inskränkte sig till
en eller två terminer, ty nästa vår var
han tillbaka i Västervik. På hösten hade
han den turen att erhålla en mycket
förmånlig kondition hos en av Göteborgs
inflytelserikaste män, direktören för
Ostindiska Compagniet Martin Holterman. I
Göteborg fick Wallenberg luft under
vingarna. Han fann vad han behövde: ökade
erfarenheter, ökade möjligheter och glada
umgängesvänner, som uppskattade hans
begåvning. Han skrev skålvisor för stadens
dryckesklubbar, och när kronprins Gustav
hemförde Sophia Magdalena som brud,
sjöngos i ett slutet sällskap en rad skålar
av honom, som otvivelaktigt äro de bästa
av de verser som skrevos till
högtidligheterna. En av dem, som börjar:
Gustav gick att fria,
Feck en Dansk Sophia:
Det var käkt.
Vi af glädie ropa
När et halft Europa
Är vår släkt
blev så populär, att den spreds i
avskrifter och skillingtryck och blev förväxlad
med Bellmans visor, som just nu flögo
ut över landet och voro på allas läppar. I
Göteborg tillkom sannolikt också
Wallenberg^ första försök till ett större verk.
Det var ingenting mindre än ett epos om
Viborgska smällen. Att döma av de utdrag
som den litterärt begåvade rektor Öhrwall
tryckte i sin tidning Götheborgske
Spionen, jävar icke denna hjältedikt
Wallen-bergs utsago om sig själv: »Då jag
anstränger mig som bäst, skrifver jag som
sämst.» Detta kan trösta oss över
förlusten, ty verket i sin helhet är
försvunnet. Kanhända gick det upp i rök tillsam-
146
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
