- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettionionde årgången. 1930 /
155

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Jacob Wallenberg. En biografisk skiss. Av Nils Afzelius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ja co b Wall en be r g

eller kan grävas fram ur något av
stiftsbibliotekens oordnade djup.

De ostindiska skeppen gingo ut på sin
långfärd i december eller januari och
återvände efter ungefär 18 månader i maj
eller juni. Wallenberg, som företog ännu
två resor på Ostindien, hade därför god
tid att vila ut mellan resorna. Senare
hälften av åren 1771 och 1773 tillbragte han
antagligen i Göteborg, där han tog livlig
del i sällskapslivet. 1770-talets Göteborg,
som med sina 10,000 invånare var en
småstad efter nutida måttstock, hade dock
ingenting småstadsaktigt. Det var en rik
stad, där de mäktiga
köpmannafamiljerna Sahlgren, Alströmer, Holterman o. a.
satte sin prägel på umgänget. Musikaliska
underhållningar, assembléer och
sällskapsspektakel avlöste varandra, och det
saknades heller inte vittra sällskap vid sidan
av de bacchanaliska. Ett sådant var det
av den initiativrike lektor Johan Rosén
stiftade Nil nisi suecanum. När Rosén
dog på hösten 1773 övertog en annan av
de vittra lektorerna ledningen, nämligen
M. G. Wallenstråle, vilken i en berömd
samtida karakteristik skildras som idealet
för en dåtida teolog: »glad, vällustig,
äregirig, alltid behöfvande». Det var han,
som ombildade sällskapet till Göteborgs
vetenskaps- och vitterhetssamhälle och
1778 lyckades erhålla kunglig sanktion.
Till detta sällskap inlämnade Wallenberg,
som hör till dess allra första ledamöter,
sitt andra större arbete, ett drama
Susanna, skrivet under den tredje och sista
sjöresan 1775.

Varken förr eller senare har
teaterintresset nått en sådan höjd i Sverige.
Gustav III angav själv tonen. Detta år
bildade konungen La trouppe de société à
Gripsholm, och hovets tid gick under
oavbrutna repetitioner och föreställningar.
Man levde på teatern och för teatern.
Ingen väg var ginare till konungens
hjärta än teatervägen, och ett välskrivet

svenskt drama gällde mera än lärdom och
socialt anseende. Det var en naturlig sak,
att även Wallenberg skulle söka
intressera Gustav III för sitt försök. När
Vitterhetssamhällets beskyddare, Carl
Scheffer, reste upp till Stockholm över julen,
tog han med Susanna för att presentera
dramat vid hovet. Det upplästes också för
konungen, men fann icke nåd utan
förkastades såsom icke spelbart. Det var en
hård dom, som författaren säkert icke
väntat sig. Konungen insåg naturligtvis
dramats förtjänster och önskade en
omarbetning, men Wallenberg vägrade. Han
hade även nu sökt åstadkomma något i
sin art nytt, något som han redan på
titelbladet framhävde med ett motto från
Voltaire : »Tous les genres sont bons hors le
genre ennuyeux.» Detta var varken en
komedi eller en tragedi, som smaken
fordrade, det var en drame, ett allvarligt
skådespel med lyckligt slut. Även ämnesvalet
var ovanligt. Visserligen var det bibliska
motivet oerhört omtyckt under äldre tid,
och Susannadramerna äro legio, men det
behövdes mod till att ta den Bellmanska
visans Susanna i Babylon på allvar.
Resultatet blev ett modernt svartsjukedrama
i sentimental stil, vars innehåll står i en
viss kontrast till den bibliska berättelsens
naiva enkelhet. Susanna blev sedermera
granskad av en särskild kommitté inom
Vitterhetssamhället, formellt genomarbetad
och slutligen tryckt i första delen av
sällskapets handlingar. Om dramat icke vann
kännarnas bifall, så vann det dock i
högsta grad publikens. Det spelades med stor
framgång över 50 gånger i Stockholm
och landsorten.

Som så många levnadsglada och
utåtvända människor var Wallenberg
ingalunda fri från sentimentalitet. I de sista
dikter som bevarats av hans hand,
Susanna och en gravdikt över directeurskan
Sandberg från 11 jan. 1774, befinna vi
oss i närmaste grannskap till Lidner. Vad

155

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:02:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1930/0179.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free