Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
vara med om. Prästen har katolska
sympatier och polemiserar mot den
nyprotestan-tiska teologi som tagit ledningen inom den
svenska kyrkan, och som han endast vill
tillerkänna en förtjänst: den att vara tolerant
mot de efterblivna. »Ännu är det tillåtet för
en präst i svenska kyrkan att tro och
förkunna att Jesus Kristus var och är Guds
son och själv Gud. Men det börjar anses litet
gammalmodigt.» Författaren torde inte gilla
hans tro men väl hans konsekvens i tron.
Man hör i novellen ett eko av de
teologiska debatterna i Jesus Barabbas. Men av
de två ämnen som Hjalmar Söderberg med
största lust slagit sina berättelsekretsar
omkring: religionen och kärleken, är det i alla
fall kärleken som här är huvudmotivet.
Prästen, som i yngre år studerade juridik i
Uppsala och då blev plötsligt kär i en flicka,
fick av en släkting veta att hon var död och
greps så starkt härav, att han ändrade
levnadsbana. Uppgiften om flickans död var
emellertid en lögn av en latent
sinnesförvirrad människa. Nu, många år därefter, råkar
han på sin resa sin ungdoms älskade, som
lever gift i München. Han kommer tids nog
för att vara med om sista akten i ett
drama, vilket slutar med hennes död. Sedan
fortsätter han resan till Rom, nu inte längre som
en nyfiken turist och road protestant utan
som konvertit med avsikt att gå i kloster i
påvestaden.
Sådant kan sambandet vara mellan
religion och erotik. Kanske är det detta
författaren velat visa, kanske också de följder ett
misstag kan få. Här är en man som först
blir luthersk präst och sedan katolsk munk,
och detta för en lögns skull. Liten tuva
stjälper stort lass. Thomas Hardy gav åt en
novellbok titeln Life’s little ironies: livets
små ironier. Därom handlar inte bara Resan
till Rom utan i stort sett hela Söderbergs
författarskap. Att uppvisa de tragiska
missförstånden och de komiska förväxlingarna i
livets allvarliga lek, det är både hans lust
och hans patos. Titeln på hans första bok,
Förvillelser, är lika signifikativ som Hardys.
Det är för övrigt samma titel som
Shakespeares »Comedy of Errors» har i Hagbergs
svenska översättning. Livet rymmer
visserligen icke längre förväxlingar av den grova
art som är vanlig i den gamla komedien,
men det består alltjämt — i Söderbergs ögon
— av en serie förvillelser, alltifrån den lilla
erotiska illusionen till religionernas tids- och
världsomspännande illusionsmakeri. Om det
ligger i Söderbergs rätliniga natur att
förundras över och roas av tillfälligheternas spel
med människorna, så är det dock ett
misstag som snarare väcker hans förargelse än
förundran, nämligen det religiösa: den slump
som fört kristendomen till dess andliga
herravälde. Detta är visserligen för Söderberg
något att le åt, men svårt att helt tolerera. Vad
var hans förra bok om inte ett kuriöst
försök att visa att kristendomen, legenden
om Jesus, grundar sig på en förväxling, som
med tiden blivit en systematiserad lögn!
Flertalet av novellerna i föreliggande samling
handla om misstag och lögner av mindre
och oskyldigare art. Så t. ex.
»Misstagssonaten» och »Paraplyn». Man kan genom
ett minnesfel, genom att gå till en annan
gata än den för ett möte utsatta, förlora
för alltid den flicka man älskar. Det är
tragiskt. Men man kan också för en eländig
paraplys skull komma därhän att man måste
gifta sig med en flicka, som man egentligen
bara tänkt promenera litet med. Det är
tragikomiskt. Dylika tillfälligheter få i det
mänskliga samspelet lika vidsträckta
verkningar som flyttningen av en bonde på
schackbrädet. I »En okänd soldat» är det
åter en ung man som har en
kärleksupplevelse av lika fruktansvärd art som prästens
i Resan till Rom. Det är i Caen år 1793.
Ynglingen, som är en anhängare av
revolutionen, en beundrare av Robespierre och
Marat, älskar stilla och svärmiskt, med
musiken som tolk för sina känslor, en vacker
granne, medborgarinnan Charlotte Corday.
Då underrättelsen om att hon mördat Marat
når Caen, säljer han sitt klaver och köper
ett gevär, sluter sig till den revolutionära
armén och faller i kriget, en okänd
soldat. »Kyrkogårdsarabesk», den avslutande
historien, bygger också på ett misstag och
en lögn, men en lögn av älskvärdaste slag.
Söderberg berättar där om hur han i
Henning Bergers sällskap vandrade genom en
kyrkogård i Köpenhamn, och hur Berger
oavsiktligt kom att hålla tal vid en okänd
kvinnas grav. Talet var buret av den
varmaste känsla, sinnrikt och skönt, och det
väckte allmän rörelse. Vad gjorde det så
att det vilade på ett misstag och en lögn.
»Till och med jag, gamle syndare, hade
blivit rörd», slutar Söderberg berättelsen och
därmed också boken.
Ludvig Nordström är denna gången ute i
163
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
