- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettionionde årgången. 1930 /
164

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Algot Werin

o

mindre allvarligt ärende än vanligt. Hans
stornorrländska planer hålla på att
förverkligas, Sverige har ekonomiskt och finansiellt
blivit ett Världs-Sverige, Almqvists blygt
törnrosdoftande essay om svenska
fattigdomens betydelse är slutligt dementerad av Ivar
Kreuger, och Nordström kan unna sig lyxen
att berätta — rätt och slätt berätta.
Alldeles fria från det speciellt Ludvig
Nordströmska idéinslaget äro dock inte de berättelser
ban samlat under titeln Svenskar. Om de
handlande personerna få vi liksom i
biografiska uppslagsböcker i första rummet veta
deras födelse- och dödsår. Statistiska,
nationalekonomiska och kulturhistoriska uppgifter
förläna åt berättelserna den fakticitet som
författaren älskar. De innehålla också ett
pedagogiskt, sedelärande element. En novell
handlar strängt taget om hur bönderna i
Öbacka för tio år sedan slutade upp med att
tugga snus, en annan om hur de norrländska
bruksbokhållarna lärde sig bli
måttlighetssu-pare, en tredje om den vidskepliga
vördnaden för kaffet, en fjärde slutligen är ägnad
att visa att kärlek i egentlig mening
förutsätter någon kultur. Med systematisk
fullständighet äro sålunda de fyra väsentliga
folkliga njutningsmedlen avhandlade.

Ludvig Nordström tillhör ën landsända
som genomlöpt en snabb och rik utveckling,
och han gläder sig oförställt åt det nya tiden
fört med sig i form av ökad hygien, komfort
och humanitet. Han är en liberal utopist,
som tagit den spencerska evolutionstanken i
arv från åttiotalet. Men ban är också en god
konservativ, som med rörelse erinrar sig att
Tomas Lack tagit studenten »under den
glada, lyckliga och idylliska oscarska æran».
Här och var i hans historier blommar en
gammaldags idyll, patriarkalisk, hederlig och
sorglös. Bland de svenskar han skildrar höra
nog de bästa den gamla tiden till. De båda
Pålsjösmederna Länk och Boja äro närmre
90 år när de ge sig av på en
tvåmilavand-ring för att utverka tillstånd att få ligga på
brukskapellets fullsatta kyrkogård, där deras
förfäder äro jordade och de räkna sig
hemma. Till det gamla svenska kärnfolket hör
också torparen Åström, som i sitt
sextiotredje år fullt påklädd simmar ut i isvattnet efter
sin vinddrivna båt, och som 76 år gammal
hittas nedanför en ravin, ramponerad men
ännu vid liv. Icke olik fogden i Ibsens Brand
viskar han med en röst så svag som ur
himmelriket: »Skit i mej, men rädda bössa!»

Han är en karlakarl, en hjälte, och innan
han dör kommer han också att framträda
som reformator; det är han som vänjer
öbackabönderna av med att bruka snus.
Nordström kallar berättelsen om honom »Ett
äreminne», och han talar om att han kom
på tanken att skriva den, när han
hemkommen från utlandet samtidigt med torparen
Åströms dödsannons i Öbacka-posten läste
tidningarnas nekrologer över tre av landets
ledande kulturpersonligheter: Ellen Key,
Knut Wicksell och August Brunius. Han
medger att Fredrik Åström inte hade »vare
sig Ellen Keys fjärrskådande blick eller Knut
Wicksells nationalekonomiska leende (av
österrikiska skolan) eller August Brunius’
maliciösa, Voltaireliknande och därmed
respektingivande mask, ty han såg helt enkelt
på ren svenska ut som själva Den!» Men
det förefaller som om Ludvig Nordström i
grunden hade mest respekt för torparen och
fiskaren Åström och hans gärning. Han står
i åtskilligt den Strindberg nära som skrev
Svenska folket i helg och socken och Likt
och olikt, och som hade satt sig för att tala
om, inte vad konungarna, politikerna och
kulturheroerna uträttat utan de namnlösa
böndernas, hantverkarnas och fiskarnas
bragder. Nordströms historieskrivning är
sålunda i viss mån en fortsättning av Strindbergs.
Det berättas om den unge Tomas Lack att
han begav sig till Tvärhamns fiskläge för
att bli bekant med »Sveriges arbetande folk»,
och hur han där lärde sig förstå den
teckenskrift som är det verkliga livets. Han tycks
ha gjort samma löfte som Olle Montanus
i Röda rummet: att aldrig svika arbetaren
och hans sak.

»Julens paradox» heter en berättelse, som
också är skriven till minne av något som
hänt i det okända, bland vanligt, enkelt folk.
För femtio år sedan var det en båt med
femton personer, män och kvinnor, som gick
under i storm på Ålands hav, när den var
på hemväg från julottan. Nordström har
dragit fram denna händelse ur det förgångna
och berättat därom så, att det blivit stor
och gripande konst Här är inte ett ord för
mycket, inte en enda tom gest. Läs t. ex.
den inledande skildringen av Ålandsskären,
av Gräsön, vars nordspets sticker som ett
spjut mot Gävlebuktens vida, tomma
vatten, och vars yttre skärgård sträcker sig med
ett myller av skär och stenar rätt ut i Ålands
hav. Det heter vidare: »Om man från Hög-

164

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:02:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1930/0188.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free