Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
lyckeberget på Gräsön en klar förhöstdag
med frisk vind från ostkanten ser ut över
denna arkipelag, ser man ut över tusentals
fontäner, som spruta sina strålar upp i
luften, och det glittrar och skimrar som i en
jättelik kristallkrona, hängd över ett fält
av-snö.» Det är monumentalt både som bild och
som sats. Eller läs beskrivningen av den
krans av glittrande glasfjäll, som fiskaren
på julaftonen plockar fram ur sin
sjömanskista, och som han en gång fört med sig
hem till sin flicka eller, om ban var gift,
till sina små. I många fattiga fiskarstugor
har den fått ersätta granen och ljusen. »Och
i många svenska mäns och kvinnors hjärta
är det därför också vid ordet: julafton, icke
en ljusprydd gran, som framträder för den
inre blickan, utan just en dylik liten
glitter-krans, deras barndoms stora under.»
Svenskar är en påminnelse om att Ludvig
Nordström, vad den rena berättarförmågan
angår, är oöverträffad inom sin generation.
Man har varit nära att glömma det, ty han
har frestat tålamodet en smula med sina
tota-listiska idéer. Men han kan ha råd att hålla
sig med en och annan käpphäst. Han är rik,
ty han har den episka naturgåvan, vilken hos
honom liksom hos Selma Lagerlöf äger en
stark anknytning till det folkliga. Hans
sånggudinna är den gamla fiskarhustrun Johanna
Ångerman i Tvärhamn, om vilken han
berättade härom året. Han sade då:
»Sånggudinnor ha sett litet olika ut under olika tider,
och i en skönhetstävlan skulle min stå sig
.slätt. Men om det bleve fråga om ord och
historier och munvighet, så tror jag min
skulle stå sig bland de bästa.» Det gör hon.
Ludvig Nordström är munvig. Hans språk
är aldrig stelt och bokligt; det finns på det
hela taget ingen som skriver naturligare och
friskare än han. Både stilistiskt och stoffligt
har han förstås lärt sig mycket av Albert
Engström, men det får erkännas att han
överträffat mästaren. Han är mångsidigare,
och han brukar mer allvar, när det kräves.
En berättelse som »Julens paradox» skulle
det antagligen inte lyckats Engström att
genomföra utan en nonchalant, störande gest.
Alan har ibland det intrycket att Ludvig
Nordström berättar pä måfå, men det har
man aldrig i fråga om Sigfrid Siwertz.
Önskar man klargöra för sig skillnaden
mellan dessa båda författare, händer det att man
griper till de gamla Schillerska beteckningar-
na naiv och sentimental. Nordström är
»naiv». Han är ursprunglig, omedelbar,
naturglad. »Följden av att tänka» lyder
rubriken över en av historierna i Svenskar. Den
skulle med annan innebörd än där kunna
fästas vid flera av Nordströms böcker, ja,
den skulle kunna ändras till »Faran av att
tänka». Att tänka är för en berättare
merendels förenat med risker. Dock är det
tydligt att det i Ludvig Nordströms tänkande
inte ligger något i djupare mening farligt,
något frätande. Den episka kraften är hos
honom alltjämt oförbrukad. Tänkandet är
något sidoordnat.
Hos Siwertz åter är tänkandet ett med
bela författarskapet. Han är idédiktare. Idén
är för honom det första, den kärna kring
vilken allt sedan kristalliserar sig. Som
kristall är också hans diktning, genomskinlig
och rikt facetterad. Siwertz är ingen
överraskningarnas man; han vet vart han vill
hän och han döljer det inte för läsaren. Hans
författarskap är stramt hållet, det har ett
intellektuellt, virilt drag och sysslar mindre
med erotik än med mäns plikter och problem.
Han har ett klart och fint omdöme, vilket
också kommer till synes när han övar
litterär kritik. (Det är synd att han inte gör
det oftare; ban torde kunna ge yngre
kollegor bättre roman- och novelltekniska råd än
någon annan.) Han är en karaktär. Allt är
hos honom präglat av energi och
målmedvetenhet, medan man hos Ludvig Nordström
ibland har ett intryck av laisser-aller. I
gengäld kan det hända att Siwertz blir
kon-struktiös, medan Nordström är helt naturlig.
Siwertz’ nya novellbok heter
Reskamraterna. Den första berättelsen, »Händelser vid
en korsväg», bygger på en konstruktion, men
det är ingenting onaturligt, skruvat eller
pressat i förloppet. Två strykare stanna en
yrväderskväll utanför en ensligt belägen
handelsbod. Kyla och hunger ha gjort dem
desperata. Den äldre föreslår den yngre, en
stackars oerfaren sjömanspojke, att de skola
gå in i boden och ta vad de behöva. De dra
lott, och slumpen utser den äldre till att göra
det. Han går in — och saken tar en
fruktansvärd vändning som ingen av dem
beräknat; ban slår besinningslöst ihjäl både
butiksägaren och hans hustru. Pojken flyr från
kamraten-dubbelmördaren, kastar sin del
av rovet, några blodfläckade sedlar, och
söker glömma vad som hänt. Alen han förföljes
av erinnyerna, som i hans öra ständigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
