Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svensk lyrik. Av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johannes Edfelt
höstlöv —, som förut firat triumfer i
Hennings bästa spekulativa dikter, har inte heller
denna gång svikit honom. Bland samlingens
rena tankedikter — man får i samband med
Henning lätt ett sådant, en smula
gammalmodigt klingande ord på tungan — har ingen
fått så fulltoniga och inspirerade uttryck
som den om Ett blad, där stor känsla, luftig
spiritualism enats mjukt och osökt med klar
form:
Ett blad med vinden kommer
och dalar vid min fot.
Jag tar din vackra gåva,
o poppelpil, emot.
När rätt jag den betraktar,
din bild däri står fram
med ådrorna som grenar
från huvudnervens stam.
Och se: min hand, som håller
mot solen bladet opp,
sin släktskap med det röjer
i ådernätets lopp,
och för milt öga skymtar.
förgrenat tusenfalt,
ett kärlsystem som enar
ett skapat, väldigt Allt.
Så famnas av din cirkel
all världens krets till slut,
så växer i din skepnad
ett väldigt Kosmos ut,
0 blad, du rymdens like.
du livets stänk, vari
mitt liv och Alltets speglas
1 djupstämd harmoni.
Som vanligt hos Henning har den
land-skapsbeskrivande dikten fått rundligt
utrymme. Också den som har en fobi för denna
diktart måste erkänna, att mjuk
instrumentering och fin känsla för färgvalörer vppa sig
i dikter som Vårkvällning, Högvatten och
Nattstycke. Det är skånskt
skymningslandskap, återgivet av en känslig konstnärshand.
Också hesperiska kuster har Henning tecknat
— bl. a. i Medelhavskust och Afton vid
havet. I sådana stycken har Henning skapat en
linjeren konst, som följer klassiska
traditioner. Med allt vad den rymmer av en smula
monotont välljud och blekt elegisk
retrospektion, är Den oroliga lågan ett representativt
uttryck för Hennings diktkonst.
Bengt Nyströms lyriska genius har mer
än ett drag gemensamt med Albert Hennings.
I Jordens oro, den senaste och säkerligen
bästa i raden av Nyströms diktsamlingar,
fäster man sig framför allt vid det sobra
föredraget, vid tonens mognad och rundning.
Utpräglat originell eller dristig i greppet är väl
inte Nyströms lyrik — särskilt ofta erinrar
hans diktion om Runeberg, — och inte
sällan laborerar han med poetiska schabloner,
ej heller är den stor till formatet, men
den vinner ändå genom sin flärdlöshet och
absoluta äkthet. En erfaren, prövad och
även med det svåraste och oförsonligaste av
allt — döden — försonad man framsäger sina
bikter i de svårmodiga och diskreta strofer,
som Jordens oro rymmer. Vackrast
ljudet-poetens stämma i de kyrkogårdsdikter, som
upptaga en god del av diktsamlingens
innehåll. Kyrkogården som föremål och
plattform för poetiska betraktelser är en speciellt
vansklig ort; man har sett mången som efter
högt föredöme — Grays oöverträffliga Elegy
— prövat sina sångresurser i sådana
envi-ronger och härvid stupat i lömska
fallgropar. Otaliga äro offren för falsk
kyrkogårdsromantik med allt vad detta begrepp kan
innebära av sött månsken och obefogat
uppskruvade hinsidesfunderingar. Så mycket mer
bevisar det lödigheten och äktheten av Bengt
Nyströms begåvning som poet, att man inte
förnimmer en falsk ton i dessa blida, elegiska,
ofta av psalmisk andakt burna dikter med
kyrkogårdsmotiv. Sådana poem som Det
första besöket, Pilgrimsfärd och En
minnesstund ha en ej mäktig men ren och djup
orgelton, som man inte glömmer. Det finns
också dikter av annan art och hållning att
välja på i denna bok. Över de flesta faller
likväl skuggan av döden. Hur graciöst men
ändå intensivt denne poet förmår gestalta
ett motiv, därom kan den lilla dikten Löjet
upplysa:
Du låg så vit och förunderligt tunn
i kistan av mörk gammal ek.
An log där ett löje milt kring din mun,
som låg du där bara på lek.
Men barnen gräto, och mörk och tung
stod en man och såg hur du log,
Han var så ung och du så ung
den dag du dog.
Han stod där och såg, och han mindes sin mor,
som log i det sista som du.
Var världen ej ljuvlig och rik och stor,
du stilla och bleka frur
Det blir tomt i en gård, när en kvinna går bort.
och det susar i släktenas skog,
Ett liv är så ljuvt, ett liv är så kort,
och du log, du log.
[70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
