- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettionionde årgången. 1930 /
172

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svensk lyrik. Av Johannes Edfelt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Jo hanne s Edfelt

Det veta de tallösa fångar
kring jorden i boja och block.
Där komma de ut i fågelhamn
och flyga som duvor i flock.

Och söker någon att räkna
de vingar, som fjärran fly.
så finner han kanske sitt bästa s ar
i afton- och morgonsky.

Så många sårade fötter
sig doppa i västerns flod,
att aftonrodnaden får sin färg
en stund av droppande blod.

Så många fångar vända
tillbaka var morgon i öst,
att hela himlen skiner
en stund som ett duvobröst.

Att från Berit Spongs Lärkornas land
övergå till Bertil Malmbergs diktsamling
Vinden är som att från ett idylliskt,
fredligt gemak träda ut i storm och slagregn.
Det finns säkerligen inte många böcker som
ifråga om kompakt ohyggligt innehåll tåla
vid en jämförelse med Malmbergs bok. Detta
vill inte säga så litet, om man tar i
betraktande att många av dess blad av en med
utrymmet frikostig typograf lämnats
tomma. Också vad som står att läsa i
boken talar om tomhet. Ödslighet och leda
stirra fram ur varje strof. Horror vacui
lyder ett gammalt ord, men den diktare,
det här är fråga om, känner en
hemlighetsfull dragning till tomrummet. Hans
förtrognaste är en vind »ur eterns höst». För
honom äro gatans hus och kvaderstenar
endast dimma och skugga. Elementens
ohyggliga ödslighet, ensamhetens primitiva skräck
— därom handlar Vinden. Redan i
Malmbergs förra diktsamling Slöjan skönjdes
detta tillstånd, som väl må etiketteras kris, men
i så fall har mindre akut än kronisk
karaktär. Att Malmberg definitivt har lämnat sin
välombonade och verklighetsfrämmande
schil-lerska skönhetsvärld, därom får man i varje
fall önskvärt besked av mer än en bland de
gnomiska strofer, som rymmas i Vinden.
Sålunda uttrycker han denna förvandling i
följande epigrammatiska dikt, som gott kan
vara ett program:

Jag hade fristad och ett hem i hägnet

av vindlösheten och den sköna formen.

men jag förrådde detta gyllne hem.

Jag älskar stormen

och jag älskar regnet

och det som brusar genom dem — —

I denna kaotiska värld framstår för
diktaren barndomen som den enda lyckliga
åldern, lycklig i betydelsen omedveten 0111
otrygghet. Ungdomstiden är förljugenhet,
mandomen är ångest: det är den bittra
erfarenhet som denna bok utan åthävor
meddelar. I strofer av en underligt brusten ton
varieras detta kusliga tema:
ackompanjemanget sköta höstliga och frostkalla vindilar
om:

Och nu är Ake död.

Han dog som barnet gör, när ungdomsruset
med självisk lust och glöd
förgiftar ljuset.

Men purpurleken är förbländning bara,
och när den viker, tar förfäran vid
och tar ett skede av försåt och fara
och vanmakt och förfäran vid.

Jag måste fram, och jag får icke stanna.
Blås, vind, emot min panna —
blås, mannaålder, ångesttid!

Skall denne diktare — en ny, modigare
och i grunden mindre morbid Des Esseintes,
som lyft den förskönande slöjan från
verklighetens ansikte, sett tomhetens mystär och nu
står där omvärvd av hårda vindar — skall
han försjunka i ältandet av idel ångest? Man
vill inte tänka det. Regelrätt, med
skrämmande konsekvens har Bertil Malmberg
diktat en ballad, Dårarna, i lakoniskt sträng
stil — den är f. ö. denna intressanta och
bisarra boks bäst genomförda dikt:

Jag vet ej vad de känna, vilka ting
de söka, där de röra sig i ring,

och icke, vad de tänka, där de stå
orörligt stilla, medan molnen gå.

— — Den förste är en maharadjas son
av Ingenstädes och av Långtifrån.

Den andre heter greven av Chambord.
Den tredje fyller tusen år i år,

den fjärde är en kostbar vas
av idel genomskinligt glas,

där någon obeskrivlig hand
kanhända sätter ned en ros ibland.

etc.

Karin Boyes Härdarna är denna
skaldinnas tredje diktsamling; den fastslår också pä
ett mera markant och övertygande sätt än
vad fallet varit med hennes två första böcker

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:02:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1930/0196.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free