Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svensk lyrik. Av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk lyrik
— tidigare föremål för granskning i denna
tidskrift — sin författarinnas egenart. Att i
en enda formel söka fånga och intvinga
denna egenart hör till de mera
motsträviga uppgifterna: Karin Boye är
mångsidig nog. Vad som först faller en i
ögonen vid en jämförelse mellan
Härdarna och skaldinnans föregående
diktsamlingar är i varje fall, att det asketiskt
buttra drag, som tidigare präglat hennes
andliga fysionomi, delvis fått ge vika för ett
annat, mjukare, mera kvinnligt poängterat.
Detta skönjes redan i de kärleksdikter, som
bilda den första avdelningen i Härdarna.
Dessa kärleksdikter innehålla måhända den
mest intensivt personliga bikt av en kvinna,
som vår yngre lyrik har att uppvisa —
Karin Eks Död och liv och Harriet
Löwen-hjelms Dikter möjligen undantagna. Tonen
i dessa dikter är patetisk hart när till
bristningsgränsen. »Jag är segerkrönt med
en krans av kval» är begynnelseraden i en
av dessa dikter, och sådant är stämningsläget
genomgående i denna erotiska lyrik, som f. ö.
är av föga sinnlig art. Den känsla, som talar
i en sådan strof som denna, är ej i behov av
kommentarer:
Ge mig din karga höst!
Jag kan frysa.
Finns det en glimt av tröst,
ska den lysa.
Bara ett stänk av ljus
blir dig givet
här i ditt tomma hus
ger jag livet.
Djupt intellektuell ambition — men nota
bene: också gestaltningsförmåga — visar
Karin Boye i den reflexionspoesi, som upptar
större delen av hennes dikthäfte, och där
uppbrottet, rörelsen för dess egen skull
förkunnas som evangelium. Säkerligen har
författarinnan haft mycket inom sig själv att
övervinna, innan hon nått fram till denna
ståndpunkt — ordet klingar en smula egendomligt
i detta sammanhang. Ständigt uppställas som
kontraster det rörligas, det skridandes och
det vilandes, det rotfastas manifestationer. Så
i dikter som Jag misstror..., där den
vacklan, skaldinnan röjer, fått gripande uttryck,
och i De båda ätterna. Det är spänningen
mellan dessa båda poler — vilans och
rörelsens —, som förlänar dessa dikter intensitet.
Till slut är det dock uppbrottsstämningen,
som segrar. Den har fått sitt mest
pregnant lapidariska uttryck i dikten I
rörelse. Karin Bove är i samtida littera-
Foto. Filen Claeson, Uppsala.
Karin Boye.
tur inte ensam om att utslunga maximer
med sådant dynamiskt innehåll, men hennes
förkunnelse av själva rörelsen som
livsavgörande faktor äger ingenting av desperation
eller skepsis, intet av någon naiv fartens
berusning. Ej heller blir hos henne denna
förkunnelse till en förevändning för allsköns
andlig lösaktighet eller vindflöjelsmoral. Vad
som möjligen kunde vinna en eller annan
läsare för hennes åskådning, är dess rena
uppsåt, dess spänstighet och käckhet.
Det står i Härdarna överhuvudtaget ett
mildare och i längden säkert också mera
fruktbringande ljus kring stroferna än vad
fallet varit i Karin Boyes tidigare poesi. Gick
hon förut fram »rustad, rak och
pansarslu-ten», ja, voro hennes ideal i gemen av det
hårt rasslande slaget, kan hon nu ödmjukt
och fromt bekänna sin tro på det späda och
vapenlösa, det mjuka och opansrade. Kanske
bäst speglas denna förvandling i den
utomordentligt vackra Gräsets sång, där en strof
lyder:
Jag blixtar såg splittra
den ädlaste ek,
och bergen såg jag vittra
i tidernas lek,
men starkare än båda
ur vintrarnas våda
står jag i nya vårar upp
odödlig och vek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
