Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Namnlösa hjältar. Av Olof Bosson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Na vt nios a hjältar
Michael Ancher. Räddningsbältena spännas på.
Oljemålning, içoi.
Skagens museum.
Först då himlen började svartna vid
horisonten, drog han sin kniv och kapade loss.
Över landet låg ett gulaktigt sken. Det låga
klittlandet låg bakom dyningens dis, dess dunkla
höjder tycktes glida samman med havet.
Kvinnorna hade samlats på stigen mellan
dynerna och väntade på båtlagen.
Den första vindstöten drev in. Nu skulle det
bryta löst. De sågo dyningen resa sig långt ute
med vita kammar. Som en flock vita stegrande
hästar jagade den fram över den svarta ytan.
Då välte stormen sin lavin utöver havet, rev
upp dess vatten och kastade det fradgande
fram, så att revlarna och bränningen i ett nu
stodo med brott på brott.
In över alla höjderna sjöng stormen vildare
och vildare, och det öppna landet tog det i sin
vida famn. Havet fortsatte att välta och välta
in . . . tills landet låg dolt bakom den rykande
bränningen.
Var gång en av båtarna gick över revlarna
blev den borta med detsamma och kunde icke
följas längre.
Nils Klitten satt med handen fast om
ror-stången. Icke ett ord kom över hans läppar.
Och ögonen lyste med stor stryka. Ju mäktigare
havet reste sig, kom denna tanke över honom . . .
han ville pröva hur nära han var Gud.
Då lät han vind och sjö föra som de ville.
Han höll blott båtens sträv mot land.
Det steg ett rytande från revlarna, som hördes
ut trots stormen. Pojkarna sutto färdiga att
hålla av för sjöarna, när de skulle gå över.
Händerna slötos krampaktigt om årorna.
Ansiktena voro bleka av ansträngning och dröpo
av havsvattnet, som yrde över dem. Ett stycke
bakom båten såg Per en brottsjö skjuta upp.
Den kom vältrande in, som hade den redan
nått botten. Han ropade för att varsko fadren:
den måste över först. Men han skrek tillbaka:
de skulle bara ro på . . . Och de höggo i allt
vad de kunde.
Sjön sänkte sig djupt och avrundad som en
dal. Så blev det med ens lä och sjudande stilla
kring dem. Deras händer släppte i samma nu
årorna. Per hörde brodern skrika högt av
ångest .. .
Över deras huvuden välte brottsjön fram,
blank och välvd som en flod, som störtar ut
från sitt fall . . . Ett dånade brak följde . . .
Inne i vattnet mellan revlarna fick Per tag
i båtens köl och sökte svinga sig upp. Varje
207
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
