- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettionionde årgången. 1930 /
216

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Nya strömningar inom den tyska litteraturen. Av Carl David Marcus

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Nya strömningar inom den tyska
litteraturen

Av Carl David Marcus

f TO ’ ED AN efter en första blick
I på den tyska litteraturen av i

/ \ dag visar det sig, att epiken

V_) ställer lyriken och dramat i

skuggan. Det behövs tydligen helt andra
tider för att skapa en lyrik av bestående
värde, som står i förbindelse med det
folkliga eller utmärker sig för en suverän
behärskning av själva formen. De sista
lyriker, vilka ännu hade en fläkt av natur och
folklighet över sig, voro Detlef von
Lilien-cron, Theodor Storm och Gottfried Keller,
medan den senare riktningen företräddes av
stora begåvningar sådana som Rilke, George,
Hofmannsthal. Nej, man måste ha lugn och
en smula lycka i hjärtat för att kunna samla
sig och fördjupa sig i lyrikens förtätade
form, man skall inte ständigt störas av
dagens sensationer som störta in över tröskeln,
inte av den ständiga ängslan att man vilken
dag som helst kan svälta ihjäl! Och var är
den organiska samvaron med den orörda
naturen, som präglar Karlfeldts skönaste
dikter? Den enda yngre lyriker som mäktade
pressa in tidens hastiga rytmer i sin formellt
strålande lyrik, Franz Werfel, har övergått
till dramat och romanen. Och de få lyriska
antologier, som släppas ut av någon modig
förläggare, äro icke ägnade att övertyga oss
om förefintligheten av en ny tysk lyrik. Det
man snarast kunde vänta vore att en politisk
stridssångare av rang döke upp.

Dramats situation är betydligt mera
invecklad, beroende som den är av teatern. Det
för en dagsländas tillvaro vad livslängden
beträffar, utan att äga sländans skimrande
färger och lätta flykt. Och ändock skulle
det kunna tänkas, att just det sociala och
politiska kaoset, laddat med så mycket
sprängstoff som i detta land, äntligen
inspirerade en dramatiker till att skjuta prick, så
att det knallar vida kring.1 Men den all-

männa oron tyckes vara för stor,
konflikterna för talrika och oöverskådliga och
samhället befinna sig i en alltför häftig
gung-ning. De sista stora dramatikerna
utvecklade sig ur naturalism och i opposition med
varandra: Hauptmann och Wedekind, den
senare död för åtskilliga år sedan, den förre
både i innehållet och formen famlande
mellan naturalism och romantik i sina nya
dramer.

På det hela taget voro expressionisterna
med sina fanatiska
människoförbättringsför-sök och sina formella experiment, vilka
slutade med formens upplösning, intressantare
än den nya generationens dramatiker. Det
finns en eller annan skicklig
skådespelsfabrikant med litterär tendens, som börjar med
att skriva rätt gångbara verk, men snart nog
urartar till dussinarbeten; det finns ju ingen
litterär genre som lockar till att fria till
publikens gunst som teaterstycket, och för
frestelsen att skriva kolportage faller den ene
efter den andre under en tid som
konkurrerar med filmen och har att kämpa mot
slagordet (för övrigt falskt) om teaterns död.
Men ingen av dem har ens närmelsevis den
stora teaterbegåvning som en Sudermann
förfogade över, bildad som han var i fransk
och nordisk skola. Det finns över huvud
ingen skola mer, då traditionerna inom
dramat äro lika underminerade som allt annat.
Det är betecknande att det unga
traditions-lösa Amerika tar vid, där det gamla Europa
slutade, i det dess förnämste dramatiker
O’Neill i Sällsamt mellanspel använder både
Ibsens och Strindbergs former och problem.
Detsamma gjorde den siste europeiske
dramatiker som överraskade oss med några
lysande raketer, Pirandello.

Något motstycke finns inte i det nyaste
tyska dramat. För kort tid sedan var det
historiska skådespelet på modet med flera be-

1 Georg Kaisers gärning nämnes icke här, då den är känd och icke företräder någon ny riktning.

2l6

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:02:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1930/0244.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free