Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Nya strömningar inom den tyska litteraturen. Av Carl David Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nya strömningar inom den tyska li 11 er a ttir e n
gåvade målsmän, som hämtade sitt stoff
ända från bibeln över 1813 års händelser fram
till kejsaren av Mexiko, men ingen når upp
mot Strindberg eller Shaws mästerverk Den
heliga Johanna eller Kaisers Die Biirger von
Calais. Och framför allt, ingen har den
konsekvens, det allvar som fordras för att skapa
en bestämd tvp av historiedramat och inte
stanna vid alster av en modenyck.
Kanske att den starkaste impulsen kom
från en rhenländsk författare, till hela sin
läggning mera folklig än litterär. Det är
Carl Zuckmayer. Hans erotiska komedi
Der fröhliche Weinberg väckte jubel i
Berlin men skandal i en rad andra städer och
skildrar på ett mycket grovkornigt
nederländskt sätt, hur Eros och Bacchus husera
i den glada Rhentrakten. Zuckmayers nästa
drama Schinderhannes är hans hittills
förnämsta skapelse, ett slags populariserad
Florian Geyer (Hauptmann), en germansk
äventyrare och tokstolle, som inte trivs i ett
ordnat samhälle utan rövar och älskar efter sitt
kynne. Dramat har en lyrisk strömning, en
viss musikalisk atmosfär, som omedelbart
meddelar sig åskådaren och dämpar den i
övrigt brutala tonen.
Under den sista tiden ha två författare
väckt uppmärksamhet och omhuldats särskilt
av Berlins teatrar ; den ene har lyckats hålla
sig anonym, och man vet inte ens om han
är fullblodstysk. Han kallar sig Ferdinand
Bruckner. Den andre är Peter Lampel,
som i dessa dagar är hjälten i ett föga
upplyftande rättegångsdrama, anklagad för
delaktighet i de förfärliga fememorden. Men
deras produktion är blott i andra rummet
rent dramatisk och hänger samman med de
allmänna strömningar, som breda ut sig i
hela den tyska litteraturen och främst i
epiken.
För kort tid sedan härskade även i epiken
den historiska riktningen, som således måste
vara mera än en modenyck och ha gått djupt
ner i det litterära medvetandet. Denna
vändning mot historien är förklarlig- nog: efter
världskrigets tabula rasa ville man bygga
upp en ny värld, och då den nva
verklighetsbilden till att börja med tedde sig som
spillror i oceanen, ryggade man tillbaka och
kastade sig över det förflutna, som har
fördelen att bjuda vem som helst vad som helst.
Om redan historikern av facket har rätt att
bedöma det förgångna ut från sin synvinkel,
så hur mycket mer diktaren, som väljer ut
en viss period, en tvp, kung eller tattare, och
gestaltar sin impression av världshistorien
med hjälp av fantasin. För honom är
densamma en andens, en passionens oändliga
tummelplats, där han kan röra sig fritt och
hantera rum och tid allt efter infall och
lynne. Att den tyska litteraturen sysslade så
livligt med historien, det var en akt av
självbesinning och självupprättelse. Det gällde
att finna rätt på de epoker och gestalter, som
på ett eller annat sätt kunde bringas i
samband med nuet, tv det är ju den historiska
diktens hemlighet att den aldrig blir fullt
levande utan denna mystiska kontakt med den
vind som susar förbi våra egna fönster. Och
då man själv levde i en period av undergång
och övergång, sökte man instinktlikt efter
motsvarande skeden inom det förgångna,
samtidigt som man gestaltade stora män, vilka
förmått behärska det kaos som är hela livets
och således även historiens material.
Ur denna synpunkt bör en mans gärning
betraktas, som visserligen verkar lavinartad.
Jag menar Emil Ludwig. Det börjar att
vimla av Ludwigs biografier i bokhandeln,
och snart går ingen man av betydenhet
säker . . . men det röjer Ludwigs geniala flit
och oerhörda förmåga att begagna samtal,
impressioner, källor. Han är av alla
biografer den störste journalisten och av alla
journalister den bäste biografen. Han lider av
ett hjälterus som tvingar honom att umgås
blott med stora män, det är omöjligt att han
alltid kan nå ner till djupet, och kanske
kommer han äntligen att hejda sig, när han
skrivit Emil Ludwigs biografi. Men ban utförde
en viktig internationell mission, när han
skrev sin skickligt tillrättalagda bok om
kejsar Wilhelm, i hög grad ägnad att sprida
ljus över världskriget och det stora
sammanbrottet.
Den epiker, som på det mest lysande sätt
förmådde skildra en förgången epok, så att
den levde upp i de starkaste färger, var Léon
Feuchtwanger med sin Jud Süss.
Underligt nog fick denna roman om en gunstlings
tragiska öde en efterföljare i Alfred
Neumanns Der Teufel, som likaledes blev en
succésbok. Skall detta betyda att de
historiska epikerna betrakta det wilhelmska
skedet som ett sammanbrott av rådgivarens
mission inför den absolutistiske härskaren, är det
kravet på en annan behandling av folkets
massa från statsmaktens sida som ligger
bakom dessa romaner ? I så fall har diktaren
217
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
