Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Nya strömningar inom den tyska litteraturen. Av Carl David Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl David Mar at s
nar den svåra frågan åt fackmannen. Han
begår åter en dumhet och hamnar på ett
sinnessjukhus; utsläppt är han förändrad och
blir portvakt.
Det finns ju intet som hindrar att vi
skulle kunna intressera oss litet var för en
dylik hjältes öden, men Döblin har omgivit
sin framställning med en sådan stil, en sådan
oöverskådlig mängd av infall, associationer
av de mest olika slag, att
människoskildringen helt enkelt simmar bort i denna aldrig
sinande ordström. Det är inflytandet av
Joyce som här på ett farligt sätt gör sig
gällande, det är en stil utan varje hämning,
och om O’Neill i sitt Sällsamma mellanspel
låter sina personer tänka högt, så låter
Döblin med epikerns obegränsade möjligheter
sina människor tänka, tala, känna, lukta,
andas högt, och inte nog härmed: han själv
är ständigt på färde, han driver med sina
människor, han kan inte undertrycka ett . enda
infall — och han har ovanligt många — så
att hela framställningen blir det sällsammaste
kaleidoskop jag någonsin sett in i. Det
är inte Franz Biberkopfs öde han gestaltat,
det är inte Alexanderplatz, det är ju Alfred
Döblins psyke som avslöjas skikt för skikt
inför våra ögon och öron, det är en lök med
oändligt många skal, det är, för att begagna
det omtyckta uttrycket, schizofreni utan slut.
Det hindrar inte att denna kolossalt
misslyckade roman imponerar, det är en verklig
prestation av en som skriver med
hjärnteo-rier och kullkastar nynaturalismen innan den
är färdig!
På ett helt annat sätt ha två nya
författare gett sig i kast med Berlin i dess
egenskap av proletärens urcell: den ene är
visserligen anonym, och man vet inte om han
är ung eller ej, Georg Fink med Mich
hungert, den andre är ung, heter Günther
Birkenfeld, hans roman Dritter Hof links.
Det är en saklig, oromantisk, osentimental
berättelse om hur en liten familj i en typisk
hyreskasern går under, sedan fadern avgått
med döden och modern förgäves försöker att
hålla samman det hela. Det bär sig inte
bättre än att bror och syster en tid leva i
gemenskap i den trånga våningen, varpå
systern lämnad ensam blir kokott och sonen,
fortfarande arbetslös, förlorar lusten att leva;
modern öppnar gaskranen i tron på att det
andra livet i alla händelser inte kan vara
värre än detta. En anspråkslös men
gripande framställning ur det levande livet utan nå-
gon som helst omständlig miljöskildring, men
ändock helt och hållet övertygande.
Av större värde är Mich hungert. På ett
eller annat vis är denna jagroman baserad
på verkliga intryck under barndomen och
vidgar sig till en typisk berättelse om vad
det berlinska proletariatet har måst utstå
före och efter kriget: ehuru författaren
blott ger en serie blixtbilder från denna
period, har han lyckats bättre än de författare
som försökt att lämna en utförlig
framställning av till exempel inflationens
förhärjande verkningar på allt vad storstadens
människor heter. Jag nämner i detta
sammanhang Sintflut av Robert Neumann (bör
inte förväxlas med Alfred Neumann, som
skrev Der Teufel) — en bred roman från
Wiens inflation med en mängd typer och
scener, allt skrivet i hetstempo för att
framkalla illusionen av liv, men det hela iskallt,
därför att det är skrivet med hjärnan och
inte med blod eller fantasi.
Georg Fink har båda delarna, hans
barndomshistoria från eländets Berlin, från
hemmet med den råe, vackre, försupne fadern,
som bländade den rika judedottern, hur
modern och sonen efter kriget, sedan fadern
fallit, försöka att upprätthålla familjen
ända tills modern stupar, hur sonen
upptäcker sin mimiska begåvning och spelar
teater på proletärgården, det är givet med
en känslighet och en musikalisk poesi, som
visst inte skräder orden, men i alla fall
tolkar även den mest usla människa och den
mest fruktansvärda situation djupare och
sannare än den ter sig för vardagsögat, och
därför kan man benämna hans konst med
det utmärkta begrepp som Heidenstam en
gång under 90-talet införde,
inbillningsnaturalism. Det finns ett mellanparti i romanen,
som sysslar med livet i en överklassvilla,
vilket lider en smula av lusten att konstruera
scener och människor, men som helhet är
Mich hungert ett av den nya tyska epikens
mest inspirerade och sympatiska verk.
Detsamma kan sägas om en ung
författare, Heinrich Hauser, som jag för min
del tror vara den mest lovande epikern inom
det unga släktet: med full rätt har man
krönt hans roman Brackwasser med
Gerhardt Hauptmann-priset. Hauser har med all
kraft förnummit, att det inte lönar sig att
sitta hemma och vänta på inspiration och
motiv, han har gett sig ut i världen som
maskinist och matros, han har varit verksam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
