Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Nya strömningar inom den tyska litteraturen. Av Carl David Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nya strömningar inom den tyska Utteratiiren
som gruvarbetare vid Ruhr, och denna
ovanligt direkta beröring med verkligheten har
i hög grad befruktat hans motivkrets, hans
stil och andliga sfär. Jag är övertygad om
att han en gång skriver en modern
arbetar-roman, som beror på autopsi och inte på
studier utifrån som hos Zola; tills vidare har
han lämnat en livfull, intressant rapport från
Ruhr, full av fotografier och värdefull för
var och en, som vill ha en aning om hur
det arbetas i gruvor och hur man tänker och
känner därnere; boken, som nyss kommit i
bokhandeln, heter Schwarzes Revier och
författaren skriver själv, att han är ute på nya
stigar, att det är fråga om en blandning av
resebeskrivning, essay, berättelse. Vill man
ha en parallell, kan man nämna Ludvig
Nordströms Norrlandsböcker, där dock en
utpräglad ekonomisk tanke ligger bakom och
icke själva arbetet beskrives; det
gemensamma är att en berättare drar in det industriella
direkt i sin ämnessfär, ett tidens symptom.
Hausers roman Brackwasser skildrar till
att börja med ångbåtens färd från matrosens
och eldarens synpunkt, uppehållet i en
trans-oceansk hamn, hur en liten infödd flicka
följer med matrosen-diktaren, hur han försöker
att leva med henne i en ödemark vid
Nordsjön och hur de överväldigas av elementerna,
hur hon försvinner och han återgår till
sjömansyrket. Nordahl Grieg har berättat
liknande upplevelser, men Hauser överträffar
honom i saklighet och i stilistisk kraft, han
är en utomordentlig naturskildrare, han har
något av det vagabondblod, som gjort
Hamsun stor, och själva koloniseringsförsöket har
ett motstycke i Markens gröda.
Över huvud har Hamsun spelat en stor
roll för den tyska epiken, och det gäller både
för unga och gamla; hos den norske skalden
fann man allt vad man själv inte hade, och
allmänt erkände man honom vara vår tids
största poetiska geni, han var ett naturbarn,
en naiv skald, som oavlåtligt skildrade hur
människan av i dag vagabonderar med sitt
liv, med arbete och med kärlek. Hamsuns
gynnsamma inverkan på den nya tyska
generationen demonstreras bäst med Friedrich
Grieses roman Winter, som ju är översatt
till svenska och inte behöver behandlas i
detta sammanhang. I övrigt har han
efterhärmats på ett ofta mycket närgånget sätt,
och vid en stor episk pristävling för kort
tid sedan vimlade det av manuskript med va-
riationer på titeln Landstrykare. Vad är
detta? För det första dålig och onödig
litteratur, men hos några få en längtan efter något
annat än vardag och storstad och krig och
inflation och skorstenar, en undertryckt
romantik av äldre datum, som man trots allt
inte kan ta död på!
Underligt nog har den ovanligt flitige
Werfel i dessa dagar nedkommit med en
ny jätteroman på 800 sidor, Barbara oder
die Frömmigkeit; det är intet annat än en
barndomshistoria med fortsättning genom
kriget och längre fram, ett slags variation av
Wilhelm Meister- och Gröne Henriks-typen,
men då barndomen skildras så utförligt kan
man dock konstatera ett romantiskt inslag,
då ingen period sysslat så ingående med
barndomen som just romantiken. Werfel har
tydligen inte mäktat med det väldiga stoffet,
romanen är skriven i iltågstempo och tröttar
snart nog.
Nej, det finns en berättare, känd av en
liten krets men här desto mer uppburen, som
vid sidan av en bok som Rumänisches
Kriegs-tagebuch skrivit två små volymer, Eine
Kind-heit och Wandlungen einer Jugend, vilka
komma att bestå i tidernas längd.
Författaren heter Hans Carossa, är i dag över 50
år och har producerat mycket litet. Se här
en poet i gammal god mening, som känner
allting som ett under, som uttryck för någon
högre okänd makt, som skildrar barndomens
och ungdomens händelser blott därför att
han vill förstå sig själv och den gångna tid
som fött honom, som inte dömer och
fördömer, men stilla och omärkligt låter sin
lilla hjälte komma i konflikt med livets
underliga fenomen, en konflikt som ofta blir
sällsam därför att han är en i hög grad
omodern, osaklig typ, en fantasimänniska av
renaste vatten. Och allt detta är skildrat med
denna subtila, förtjusande prosastil, som i
sin musikaliska egenart förskaffat Carossas
små böcker ett värde över det vanliga och
som erinrar en smula om Per Hallströms
hänförande stil i hans äldre noveller.
Denna nya tyska epik är således rik nog,
den har under det allra sista skedet
utvecklat sig ovanligt raskt. Den har till all lycka
lämnat experimentet bakom sig och rör sig
på det hela taget säkrare, målmedvetnare än
på länge, den angriper livet från en hel rad
fronter och strävar efter att med all makt
fånga dess ljus och mörker.
223
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
