Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Biskopen förordnar om sin grav i Santa Prassedes kyrka (Rom 15—). Av Robert Browning. Översättning av Anders Österling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Robert Broivning
och känna ljusens lugna brand och smaka
god, stark, tjock rökelse, bedövande!
Ty när jag ligger här i nattens timmar
och dör med ståt och i så långsam takt,
jag sluter armarna som kring en kräkla
och sträcker fötterna så stelt som sten
och låter täcket svalla som en bårskrud
i ett skulpturverks stora veck och vågor.
Och ljusen mattas, och med sällsamt surr
i mina öron komma nya tankar
om livet, innan detta liv jag levde,
om jordens påvar, kardinaler, präster,
Prassede, hållande sin bergspredikan,
er bleka mor med sina talande ögon
och nyuppgrävda urnor av agat
och marmorspråk, diskret och rent latin —
aha, elucescebat skrev vår vän?
Ej Tullius! Ulpianus på sin höjd!
Ond och bedrövlig var min pilgrimsfärd.
Allt lapis, gossar! Mina villor annars
ger jag åt påven. Tär ej på mitt hjärta!
Jämt voro era ögon såsom ödlors.
De glittra som er moders för min själ.
Tänk på min fris, ni borde höja den
och bättra på dess teckning, fylla vasen
med druvor, sätta dit ett hjälmvisir
och vid tripoden kedja fast en lo,
som i sin stridslust välter ner en thyrs,
att därmed trösta mig på katafalken,
där jag skall vila, tills jag måste fråga:
’Lever jag, är jag död?’ Där, lämnen mig!
Ty ni har stungit mig med tacklöshet
till döds ni vill det — Gud ni vill det! Sten —
grov sten, som smular sig och klibbigt svettas,
som om den gömda kroppen trängde genom —
och ingen lapis för att fröjda världen!
Gå! Jag välsignar er. Nu färre vaxljus,
men i en rad! Vänd ryggen, när ni går
likt altartjänare, som tyst försvinna,
och lämna mig i min, i fridens kyrka,
att jag må se i ro, om gamle Gandolf
än sneglar mot mig från sin grav därborta
och än avundas mig, hur skön hon var!
ANDERS ÖSTERLING.
240
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
