Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Baldershagen och tempelhelgden. Oklunda-inskriften, en rättsurkund från en forn-östgötsk blotlund. Av Arthur Nordén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arthur Norden
bekanta Rökstenen1, vilken ävenledes (med
sin Teoderik-strof) kommit att lämna ett
frappant belägg på hur riktigt Tegnérs
intuition arbetade: den tegnérska strofen
om den i högen sittande hövdingen, vars
smattrande allitterationsrim formades på
1820-talet, fick här på 1870-talet med
Bugges tolkning ett näranog verbalt
överensstämmande motstycke av obestridligt
forntida ursprung.
Den nya östgötska runristningen, som i
fråga om runtyp och rad-arrangemang
kommer all runkonsts klassiska
monument, Rökstenen, närmare än någon
annan känd ristning, är i det stora hela
jämngammal med denna eller möjligen
något yngre. Den tillhör alltså 800-talet, på
sin höjd början av 900-talet. Det är den
sjunde hittills anträffade ristningen med
rök-runor i Östergötland, vadan man nu
torde vara fullt berättigad att i denna
provins se den speciella norsk-svenska
runradens, de s. k. rök- eller
kortkvistrunor-nas spridningshärd.
Ristningen består av fyra under
varandra ställda rader samt en på tvären
ställd femte rad. Den fyrradiga delen
mäter i längd blott 24 cm., i höjd 18 cm.,
ristningens format har alltså något av
miniatyr över sig, ett intryck som ytterligare
förstärkes av de små finmejslade, nästan
preciöst spinkiga runorna. Det till deras
instansning begagnade redskapet måste ha
varit en skarp, smaleggad stålmejsel, som
givit runorna ett djupt, spetsigt
vinkelformat tvärsnitt. Till den tvärställda raden,
som även genom innehållet anger sig vara
gjord av en annan hand, har använts ett
annat redskap, som givit en flack, bred
skåra, grundare än de föregående runorna.
En transkribering av texten i våra
bokstäver ger följande vid första påseendet
förvirrade teckenanhopning, som kom-
1 Se Rolf Nordenstreng, Gåtornas sten.
Ord och Bild 1912 sid. 65.
mer en att tro, att man står inför en
avsiktlig mystifikation eller inför en serie
besvärjelseformler utan språklig mening:
c
n r u th th a n : n s a b a t Zi,
3
s u th i u i th i t a : n s a f i k (?) jj.
thisaR:insaflausakiR £
—,
p
kunaR:fathir«nar ~
Med förbigående av den detaljanalys,
som uppklarandet av denna i njuggaste
stenstil utförda forntext krävt, kan jag
här uppmärksamma på att de vågräta
raderna äro avsedda att läsas nedifrån
uppåt — jag har att tacka prof. Otto von
Friesen för detta uppslag, liksom för
flera andra goda bidrag till textens
förståelse — och då avge följande nusvenska
text:
Gunnar ristade runor
dessa; och han flydde, saker (till drap)
(och) sökte »vi» detta; och han fick
(skulden) avröjd, och han’band’ [(=
lagfäste) förlikningen].
Den tvärställda radens text är denna:
Vi-Finn ristade detta.
Överflyttat till begripligt språk blir
detta:
»Jag, Gunnar, utfärdar detta rättsintyg.
Jag har begått ett dråp och i anledning
därav flytt. Jag har tagit i anspråk
asylrätten vid denna offerlund. Jag har här
träffat förlikning med målsägandena och
fått min skuld sonad. Förlikningen har
jag fått lagfäst.»
»Riktigheten av ovanstående uppgifter
attesteras.
Finn.
Offerlundens föreståndare.»
Otvivelaktigt föreligger här vårt första
autentiska rättsdokument från den
hedniska svenska lagskipningens dagar, från
vikingatidens förra del. Textens med rad-
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
