Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ung svensk romankonst. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot Wer in
tan, med sin slöa uppsyn, sin slang och sin
lastbarhet. Det är så fruktansvärt
naturtroget, att det kryper i kroppen på en. Här är
en svärm av lösa, karltokiga kvinnor.
Sexualiteten står för resten som en frän dunst
kring hela boken, den präglar språket och
bildvalet. En herre vandrar gatan framåt,
men ban håller inte sitt paraply på vanligt
sätt, ban balanserar det som en glädjeflicka.
Det är ett onödigt påpekande, men det
göres för associationernas skull. »Venus,
himlavalvets synderska, höljer sig i röda skyar
och ser ut som hon rodnade», heter det på
bokens första sida. Inte ens stjärnorna få
behålla sin oskuld, de dragas in i den erotiska
häxdansen. Bland kvinnorna framstår
grosshandlare Stormdals hustru som ett vidunder
av egoism; mannens olycksöde kan tillskrivas
hennes köld och hårdhet. Men den sanna
bottenkylan träffar man dock inte hos henne
utan hos den unge Andreas Sonath, en oäkta
son till grosshandlaren. Han är den absolute
egoisten, han är verkligen ond. Till synes är
han snäll och väluppfostrad; han har tagit
studenten, äger ett förbindligt sätt och mjukt
språk och är musikalisk. Men ban är
invärtes helt tom, i grunden passiv, en människa
som tar emot vad som bjudes honom av
kvinnogunst och annat, men hos vilken aldrig en
känsla röres. Ser ban tillbaka på sitt
liv-finner han allt i sin ordning. »Visst var han
en god, en förbindlig människa. Det fanns
inget aktivt ont i honom, och av egen drift,
på eget initiativ hade han aldrig utfört en
riktigt ond och usel handling. Det var bara
som om han haft välgömda kantigheter, folk
gjorde sig illa på, om de råkade stöta sig mot
honom. Han hade aldrig slagits, aldrig svurit
i damsällskap, knappast i annat heller, aldrig
stulit eller lurat av någon hans pengar, och
en gång hade han hittat en sjuk hund i sin
farstu och burit den till en veterinär och
fått hoplagad.» Men under detta fanns
något som han själv inte var riktigt medveten
om, som ban saknade förmåga att göra klart
för sig. Bakom de ansikten han dagligen satte
upp mot yttervärlden — artiga, vänliga och
kloka — stack i sällsynta ögonblick fram ett
annat:
Det var inte vackert. Men det var heller inte
fult: det var manligare, var skrämmande, såsom
djävulens, vilken också var en vacker man, och
Andreas Sonath kunde själv bli rädd för detta
ansikte om han just då såg i spegeln eller tänkte
på det. Han sade sig själv, att han var trött och
led på mycket här i livet. Han suckade. Han
sade högt: Sabla människor, sabla fruntimmer! Och
han kunde säga sig: Sabla mamma, sabla gubben
Stormdal! Och så här: Sabla Laura Stormdal!
Och så: Sabla Andreas Sonath! Då blev han
hånfull och fann hånfulla ord, små droppar av syra,
helt små, men frätande. Han mognade för en kort
stund, han liknade en blomma som slår ut och
sedan genast sluter sig men hinner dofta fränt,
eller en katt som klöser till och visar att den i
alla fall är av lejonsläkt. Hans läppar blevo tunna,
hans ögon mindre, och man såg kindknotorna i
hans välbildade ansikte; han blev äldre, magrare
och bestämdare. Visst var han förbindlig — men
det lurade en utkastare, en apache bakom hans
förbindlighet; och han kunde göra folk mindre
och svagare och hindra dem att säga ord som
kanske, om de sagts, skulle gjort honom själv
mindre och svagare.
Det är en infernaliskt skickligt gjord
karaktärsstudie. En så vass psykologi som
författaren här visat prov på är ganska
sällsynt. Kommentar till ett stjärnfall är — som
redan torde vara klart av det föregående —
ingen behaglig läsning: dess världsbild är
ödslig och förvriden, dess skildringar
skamlösa. Men hur man än reagerar, måste man
erkänna att det är en ovanligt talangfull
roman.
2.
Att komma från Eyvind Johnson till
Rudolf Värnlund innebär ingen stor
förändring. Man befinner sig hos honom i regel på
samhällets botten eller någon av de lägsta
avsatserna; det är en otrolig mängd slödder
han för läsaren samman med. Tvpen Hugge
Ax undgår man inte heller i hans
berättelser, fastän ban kanske där aldrig framställts
så renodlad som i Kommentar till ett
stjärnfall.
Värnlund är en mycket produktiv
författare; sedan debuten 1924 med Döda
människor har han hunnit med åtta romaner och
novellsamlingar. Om anmälaren får döma
efter sin fragmentariska kännedom om dem,
betecknar den senaste romanen, Det druckna
kvarteret, ett framsteg i berättarkonst. Det
är rutin och fart i skildringen. Uppslaget är
utmärkt. En spritutkörare från Reymersholm
välter med sin tungt lastade vagn i hörnet
av Tolvskillingsgatan och Tvättstugugränden,
och en lång rad av spritkaggar studsa från
vägen ner på betonggrunden till ett oavslutat
bygge, lossna i fogarna och ge ifrån sig sitt
innehåll. Det närbelägna kvarteret Druvans
invånare, som ha en uppövad lukt för
brännvin, störta till och rädda åt sig så mycket
de kunna av flödet. Boken fylles till större
268
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
