Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ung svensk romankonst. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot Wer in
på undantag, och löser sig så småningom
från syskonens arvedelar. I ett helt liv ■
trälar han så och snålar för att kunna
fullgöra vad som är hans enkla plikt: att
lämna gården åt sin son i samma skuldfria skick
som han själv fått den. Så går det
generation efter generation i segt,
karaktärsfostran-de arbete. Det är sällan man fått ett så starkt
intryck av bondetraditionens betydelse som i
denna bok. Den kan av flera skäl
rekommenderas åt nationalekonomer och riksdagsmän,
som genom födsel och uppfostran stå
främmande för livet på landet, och som i denna
jordbruksdebatternas tid behöva litet
kunskap av annan art än den abstrakta som
består i statistiska siffror.
Gården och jorden äro det centrala i
denna bonderoman. Arbetet sätter sin prägel på
hela livsföringen, och det är som sig bör.
Årets tider växla och därmed också
sysslorna. Vi äro med om sådden, rågbärgningen
och tröskningen, slåttergillet och
potatisplockningen, om marknaderna och oxköpen,
lördagsdansen och kurtisen. Författaren vet
grundligt besked om allt och hastar inte
förbi något. En halv sida skänker han rundhänt
åt uppräkningen av bröllopsmaten i ett
gediget nämndemanshem. Han begagnar
lägliga tillfällen att draga fram folkliga
talesätt, föreställningar och skrock. Hans
situationsbilder lämna i fråga om exakthet
ingenting övrigt att önska. »Per i Mohult tog en
bit socker», berättar han, »bet itu biten med
sina båda överblivna tänder och lade den
ena halvan tillbaka i sockerskålen.» Hur ett
sovrum ter sig fram mot morgonen, får man
sig ordentligt till livs: »Det luktade
ovädrade sängkläder och länge begagnade
underkläder, åldriga strumpsockor, intorkad
svett med mera, och det fattades inte en
tillsats av det som under natten ofrivilligt
utsläppts ur kropparna.» Skall det nu vara
nödvändigt att tala om allt detta? Det finns
dock bättre och intressantare ting att vädra
i litteraturen än sängkläder.
Författaren till Långt från landsvägen
håller sig nära jorden och föremålen, och han
är svag för att samla och bokföra detaljer
— det är anmärkningar som kunna vändas
till förebråelser. Men å andra sidan kräver
rättvisan ett erkännande att det icke finnes
någon annan svensk roman som ger en så
verklighetsmättad och allsidig bild av
bondelivet som denna. Och fullständigheten har
uppnåtts utan att berättelsen därför även-
tyrats. Författaren gör sig inte skyldig till
det hos bonde- och bygdeskildrare vanliga
felet att låta det beskrivande och
folkloristiska elementet inta ett särskilt rum. Därtill
är han alltför säker i kompositionen. Den
sakliga tyngden i berättelsen är visserligen
ansenlig, men den bäres på det hela taget väl
upp. Ställvis får skildringen rentav episk
flykt, såsom i en kapitelinledning (s. 149)
om trösketiden, då slagorna sjunga på
logarna, fyrstämmigt och starkt på de stora
gårdarna, rejält och taktfast hos småbönderna,
tungt och entonigt hos torparen. Det är
verkligen så ståtligt att man kunde ha lust att
citera det.
Skildringarna av hur bestyren växla i
samma jämna, oavlåtliga rytm som årets tider
utgöra det fundamentala i denna bok. Dess
människor äro autoktona liksom folket i
Hamsuns Markens gröda, de bero av jorden,
när vi se dem ha de nästan alltid något för
händer. De lyfta sällan blicken, och de veta
föga om vad som sker bortom socknens
gränser. Det som händer dem själva är inte
märkligt, men det är genomgripande. Ur en
olycklig kärlekshistoria växer det så småningom
— denna långsamhet har redan den något
ohyggligt i sig — fram en tragedi med
barnamord och självmord.
Moberg ger sig god tid, liksom de bönder
han skildrar. Vi läsa oss hundra sidor in i
romanen, utan att något verkligt avgörande
händer, och när vi nå slutet, finna vi att
författaren är långt ifrån färdig med sina
människor. Det är att ställa rätt stora
anspråk på läsaren. Denna första del, som bär
rubriken »Under gamla seklet», är emellertid
så pass betydande, att man med intresse
motser fortsättningen på Vilhelm Mobergs
bondeepos. Här är en berättare med stoff
och goda krafter.
4-
Per Hallström har i Vilsna fåglar en
liten historia, kallad »Vägen till Damaskus».
Det är en ung man, en extralärare i en
småstad, som för sin morbror och gynnare
inberättar sin nyligen inträffade omvändelse.
Han har till onkelns oro varit kritisk och
oppositionslysten, men nu har han lugnat sig
och beslutat att ta skeden i vacker hand. Han
talar i ett brev om hur det kom sig. Det var
på en middagsbjudning, där dumheten,
smickret och lögnen sutto till bords och talade i
munnen på varandra, och där ett förfallet
270
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
