Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ansgars värld och verk. Några anteckningar. Av Em. Linderholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Em. Lin der h olm
stormanssöner. En av dessa föreslog ett
kloster på sin fars gods, och kejsaren gav
sitt bifall. Man började också bygga, men
platsen låg i en djup ekskog halvannan mil
öster om Weser. Jorden var karg, klimatet
hårt, och det blev svårt att köra livsmedel
från Corbie på den tidens vägar och med
dess hjuldon. Då skänkte kejsar Ludvig
en kungsgård i Weserdalen. Här var allt
rikt och liknade det ljuvliga Corbie. Här
byggde man också raskt upp ett nytt
kloster, som invigdes den 25 september 822.
Dess namn blev Nya Corbie, i saksiskt
språk Korvei. När abboten Adalhard dog
mätt av år och möda 826, blev brodern
Vala hans efterträdare i Corbie och den
högättade saksaren Varin i Korvei.
Till Korvei hade också Ansgar föga
mer än tjuguårig kommit såsom lärare
vid dess begynnelse. Men han hade också
predikat för folket, vilket förutsätter, att
han behärskat saksiskan.
Så stodo sakerna, när Ansgar
sommaren 826 nåddes av kejsarens kallelse, vare
sig han då för ögonblicket befann sig i
Corbie eller i Korvei. Först inför abboten
Vala och sedan inför kejsaren förklarade
sig Ansgar villig att följa konung Harald
till Danmark. Förvåningen blev stor bland
därvarande klosterbröder, tv företaget
föreföll farligt. Men den förnäme
klosterbrodern Autbert från Corbie gillade Ansgars
beslut och blev med abbotens och kejsarens
bifall hans följeslagare.
Kejsaren gav de båda missionärerna vad
de efter kyrkans ordning behövde i
utrustning för resan och den kyrkliga
tjänstens förrättande. Men tjänare fingo de
inga, emedan abboten icke ville tvinga
någon att bege sig till ett liv bland
hedningar. Man förstår, vilka tankar
frankerna hade om livet hos Nordens folk.
Måhända gav Harald själv, trots sitt dop och
kristendom, någon anledning därtill, ty
han visade sig på båtresan föga hövisk. I
Köln fingo de båda munkarna av ärke-
biskop Hadebald ett utmärkt skepp med
två kajutor, av vilka kungen dock lade
beslag på den ena. Vid Dorestad lämnade
man Rhen och drog vidare antingen till
sjöss eller till lands. Sannolikt stannade
man väl något i Rüstringen, innan man
drog vidare över Eider till Sönderjylland
eller Slesvig. Längre har Ansgar knappast
kommit, utan stannat, där Ebo fore
honom uppehållit sig. Uppgiften, att han
och Autbert vistades än bland kristna, än
bland hedningar, tyder kanske på att de
tidvis verkat på gränsen eller vid Itzehoe
och Welnau. Verksamheten på dansk
mark blev emellertid kort. Harald måste
redan 827 vika för Godfredssönerna och
draga sig tillbaka till Rüstringen, dit
Ansgar och Autbert sannolikt följde honom.
Enligt Rimbert, som ej nämner detta,
blev missionens början ganska god. Många
—- ett tänjbart begrepp likvisst — blevo
omvända, gossar friköptes i och för
uppfostran, och även Harald satte några att
undervisas, så att man fick en skola på
tolv gossar. Tjänare och medhjälpare
anskaffades, kanske från Bremen. Men vi
höra ej talas om någon kyrka, och man
har ej intryck av större framgång.
Efter två år insjuknade Autbert, fördes
till Korvei och dog där en påsk,
sannolikt 828. Att Ansgar stannade kvar hos
Harald ses därav, att han 829 är kvar hos
denne, så att en efterträdare måste sändas
till Harald.
‡. Ansgars första Sverigeresa.
(829-831)
Nu kom nämligen redan året därpå ett
nytt skede i Ansgars liv, då han hösten
829 fick kejsarens nya kallelse att gå till
svearna. Enligt Rimbert hade sändemän
från dessa hos kejsaren förmält, att många
ville bli kristna och att konungen vore
välvilligt stämd, blott de finge lämpliga
präster. Det är emellertid icke troligt, att sve-
282
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
