Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ansgars värld och verk. Några anteckningar. Av Em. Linderholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Em. Linde, rholm
som sin förebild Martin av Tours bar han
en skarp hårskjorta närmast kroppen dag
och natt. Hans kost blev mest blott bröd
och vatten, som t. o. m. vägdes. På
ålderdomen blandas dock något vin däri. Fasta,
andakt och böner — de senare samlade i
hans s. k. Pigmenta eller Rökelsedofter
— präglade alltmer Ansgars liv. Men
under det han sjöng sina psalmer, band han
ofta nät, förresten en egendomligt
rogivande sysselsättning. Vissa psalmer
sjöngos under dagen, andra när han tog
av sig skorna och gick till sängs, återigen
andra under natten. Vid uppstigningen
sjöngs litanian. Sedan gick han i mässan
och tjänstgjorde så länge han orkade det.
Ansgar predikade också gärna, varvid
hans tal synes ha varit livligt och
impulsivt. Än var det »fullt av ljuvlighet», än
väckte det »rysning», säger Rimbert.
Under sina visitationer visade han en
oändlig godhet. Från alla håll kommo sjuka,
och många blevo enligt Rimberts berättelse
botade genom Ansgars bön och smörjelse
med olja.
Det säger sig självt, att det strängt
asketiska liv, som Ansgar förde, skulle
— jämte allt arbete och bekymmer i de
oroliga tiderna, fulla av olyckor också för
honom — till sist bryta ned krafterna.
Man ser av den gamles myckna gråt, att
ålderdomssvagheten kommit. I sitt 63 :dje
år angreps Ansgar av rödsot och led svårt.
Någon läkarkonst gavs ju då ej. Han
började nu träffa sina sista anstalter för
stiftet och missionen i Norden hos kollegerna
i riket liksom hos konungen. Och om
missionen talade Ansgar ännu i sina sista
stunder. Att han ej benådats med
martyriet bekymrade honom mycket, trots
vännen Rimberts hugsvalande ord. tills en ny
ekstatisk syn tröstade honom.
I slutet av januari 865 började det lida.
Den gamle var nu fruktansvärt avtärd,
föga mer än skinn och ben. De sista
dygnen fylldes av mässor och andakt. På mor-
gonen den 3 februari voro nästan alla
prästerna hos honom. Slutet var nära.
Mässor lästes för den gamle än en gång.
Sedan han mottagit sakramentet, lyfte han
händerna och bad om Guds förlåtelse för
alla, som syndat mot honom. Sedan läste
han upprepade gånger ett par bibelord,
befallde sin själ i Herrens händer och
uppgav sin anda.
Så slutade Nordens apostel sitt liv, och
vi ha inga skäl att misstro Rimbert, då
han skriver: »Det var allmän sorg och
enstämmig klagan, främst dock bland
präster. faderlösa, änkor, oförsörjda och
fattiga.» Bättre testimonium vitae kan en
kristen biskop svårligen få.
Sitt sista vilorum fick Ansgar i
Bremens S :t Peter, där också Danmarks och
Sveriges äldsta missionärer närmast fore
och efter sekelskiftet år 1000, såsom
Poppo, Odinkar d. ä., Odinkar d. y. och
Thorgaut av »Skara», skulle komma till
vila.
8. Ansgars betydelse och personlighet.
Varken i Sverige eller i Danmark ledde
Ansgars mission till en kristning. En
mångfald politiska förhållanden både i
Norden och den stora europeiska världen
vållade detta. Kyrkliga omständigheter
verkade i samma riktning.
Men i den kristna missionens långa
historia är det. liksom i vetenskapens och all
högre strävans hävder, icke blott de stora
slutgiltiga segrarna och resultaten som
intressera forskning och eftermäle. I all
historia söker man med förkärlek upp de
första banbrytarna och begynnelserna.
Intet röjer som dessa släktets håg, mod och
vilja.
Vidare hava både Ebo och Ansgar en
förblivande förtjänst i fråga om Nordens
kristning. Vi ha sett, huru saksarna
kristnades med eld och svärd. Det är Ebos
och framför allt Ansgars förtjänst,
atten annan mission försöktes i Norden och
290
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
