Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Av C ar i G. Lattrin
ET MÅSTE HA VARIT en
stolt känsla för de norska
skådespelarna, då de på Dramatiska
teatern spelade Ibsens Vildanden,
ett av de allra bäst byggda och mest
djup-plöjande skådespel som någonsin tillkommit.
Att ett stort antal av dem som funnos på
scenen och i salongen voro födda då stycket
1884 tillkom, gör ej belåtenheten hos
norrmännen mindre, ty det var således under
deras egen livstid, under den norska
guldåldern, som det märkliga skådespelet
författades. Lägger man så härtill, att det senaste
norska uppförandet av Vildanden måste
betraktas som en mönsterföreställning av
gedignaste konstnärliga art, kunna den norska
teaterns medlemmar med skäl instämma i
Björnsons mäktiga ord:
Og vort modige Flag
flyver vidre i dag,
og det rødmer av Sundhed som aldrig tilforn.
Kanhända invänder man: Nå, sundhet är
kanske ej rätta ordet om detta isiga stycke om
egoism och om lögnens nödvändighet, där en
liten flämtande flickunge drives till
självmord. Men är det ej, och icke minst i våra
dagar, hälsosamt och uppfriskande att höra
ord av djupaste allvar och att se ett
skådespel, byggt med en klarhet i formen och ett
djup i perspektivet som knappast något före
eller efter?
Jag har alltid ansett idén med vinden
bakom fonden, vinden, skräpig och smutsig,
skapad genom Ibsens varde till poesiens rike, där
alla ha sin drömvärld, utom Gina, som
kanske till och med får skura golvet där inne,
vara den mest verkningsfulla, genialiska
rums- eller om man hellre vill
fantasivärldsskapelse, som förekommit på någon seen.
Det är alltid ett pius att se ett stycke
spelat av författarens landsmän. Nu kunna både
danskar och svenskar rätt bra återgiva
norrmän, och jag har till och med sett en italiensk
Ragna Wetter gr een som Gina
i Vit dan den.
skådespelare göra en äktnorsk typ av
Mor-tensgaard i Rosmersholm. Men lika norska
som norrmän är det omöjligt för främlingar
att vara.
Egil Eide som grosserer Werle var den
stilfullast tänkbara fina norska storhandlare,
och August Oddvar som hans son Gregers
gjorde den välmenande ideelle, i ordets
egentliga mening livsfarlige etikern så trovärdig,
att en bredvid mig på parkett sittande stor
opportunistisk svensk liberal politiker viskade
till mig: »Hade jag en revolver, skulle jag
skjuta honom.»
Av Hjalmar Ekdal hade David Knudsen
gjort något nytt. Palme var en idealisk
fras-fylld fotograf i sin sammetsjacka och med
sina lyriska tonfall. Knudsen hade gjort nå-
319
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
