Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
got annat och lika bra. Han verkade ej
genast humbug, hade något tafatt och
trovärdigt, spelade med ytterst små medel utan att
själv misstänka sin ömklighet. Pappa Ekdal
utfördes av den store Hauk Aabel, Nordens
allra främste komiker. Bara den stolta och
självmedvetna hållning, varmed han med små
belåtna steg närmade sig dörren till vinden
med saligheterna, var alle Pengene værd.
Hedvig ha vi sett i många goda
framställningar. Det lilla brådmogna, nervösa
flickebarnet fick i fru Gerda Ring ytterligare en
gestalt. Det är ej ofta man på teatern och
lyckligtvis ej i världen heller får höra ett
så äkta och ur hjärtats djup kommande skrik,
som det lilla Hedvig här utstötte. Allt hos
Hedvig är ömtåligt och måste vara absolut
äkta från skådespelerskans sida. Här blev fru
Ring i sin oro för fadern, i sin
småflickak-tiga blandning av tafatthet och lidelsefullhet
sådan som jag förmodar Ibsen tänkt sig
barnet. Rellings torrhet och cynism
tolkades originellt av Halfdan Christensen.
Den stora skådespelerskan Ragna
Wetter-gren hade med rätta en lysande framgång
som Gina. Det är något mystiskt med den
grymma glädje man erfar över hur hon kan
snyfta, så att det låter komiskt i all bottenlös
förtvivlan. Man säger, att skrattet avslöjar
personligheten. Ginas enkla och trots allt
präktiga karaktär, hela hennes osammansatta,
rejäla varelse kommer fram i detta
omelodiska och dock så djupt tragiska bölande och
tutande.
Det hela slutar som de stora klassiska
sorgespelen med död och dödsklagan, sublimt
komponerad av Dovregubben själv, i vilken
så mycket av norskt djupsinne, genialitet och
bister humor gått upp i en enhet.
Hela vårterminen har det över Dramatiska
teatern legat något av topasens guldglans.
Intet har en sådan framgång som framgången,
heter det. Om Dramatiska teatern hade
fullt hus alla kvällar, skulle det bli
förlust i alla fall, ty biljettpriset är för
lågt, så att denna teater kan, liksom Operan,
där detsamma är fallet, knappast räknas som
ett statens affärsdrivande verk. I alla
händelser blir förlusten mindre, om teatern har
pjäser som gå, och det har den haft på senare
tiden. De ha gått så bra, att man börjat
undra om ledningen ej kunnat bryta av
succéerna. Det har nämligen tyvärr visat sig,
att om en annan pjäs kommer in till omväx-
ling, den framgångsrika pjäsen icke längre
drar folk. Önskligt vore, att en kunglig
teater hade repertoar och att flera program
spelades under veckan. Nu har emellertid den av
statsbidrag beroende Dramatiska teatern fått
det direktivet, att den först och främst skall
spara. Kanske någon vill väcka motion om
att denna teater måste ha repertoar —
obetydligare saker har det ofta motionerats om
—, och då finge väl svenska folkets valda
representanter ge sina revisorer det
direktivet, att teatern i detta fall ej får spara.
»The Bachelor Father», här kallad
Ungkarlspappan, av Edward Childs Carpenter,
har i förträfflig översättning av Ellen
Lundberg Nyblom givits på Dramatiska teatern.
Författaren är amerikan men har förlagt
handlingen till England. Varför då ? Har man
inte ungkarlspappor i U. S. A. ? Jo visst, det
ser man av den samtidigt på Oscarsteatern
givna »En liten olycka».
Det var emellertid en viss stor stil över
denne Sir Basil Winterton, V. C., K. C. B.,
K. C. G. M. Den elegante herrn med sitt
Victoriakors, kommendör av Bath-orden samt
av S : t Michael och S : t George-orden, med
förmodligen en million pund sterling och den
otålighet som gikt och möjligheten av att
kunna få vad man vill bruka framkalla, hade
här och var vid 1900-talets början lämnat
s. k. kärlekspanter och ganska dyrbara
sådana, vilka han visserligen inlöst men dock ej
tagit hem. För att söka bot för den tråkighet
och ensamhet, som trycker honom, ber han nu
sin jurist, Mr. John Potter—Ivar Kåge, att
hämta till honom sonen Geoffrey Trent i
Manchester och flickebarnen Maria Credaro i
Florens och Tony Flagg i New York.
Tämligen ovilligt kommer den motspänstige unge
Geoffrey med, men han gör det dock, då han
skall få sin musikundervisning bekostad
genom fadern. En av de roligaste och vackraste
scenerna var då Mr. Potter kom till det vita
hus i Florens, där f. d. operasångerskan Bianca
Credaro från sin balkong med varm röst —
allt var varmt hos henne — drillande och
trallande klangfullt ropade på sin dotter Maria och
förfasade sig över hennes brist på
temperament. Av denna livslustiga och lidelsefulla
italienska moder gjorde fru Märta Ekström
något rentav högklassiskt i karakteristik. Hon
hade åtminstone temperament; men trots sin
brist på detta — det anglosachsiska inslaget
hade väl något svalkat blodet — var hennes
dotter så förtjusande i sig själv, att hon nog
320
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
