Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
Ivar Kåge som F i e s c o.
Något klassiskt skulle också Dramatiska
teatern komma med under vårterminen, och
man beslöt sig för att framföra Schillers
ungdomsverk Fiesco. Då det den ii januari
1784 spelades på Mannheims teater, var
författaren en tjugofyra års nian. Publiken
var då ej tillräckligt tyrannhatande för att
stycket skulle väcka anklang. Tyrannhatet,
sammansatt av klassiska reminiscenser,
Brutus och andra, samt försett med det
revolutionära ordförrådet, lyser fram här liksom i
»Die Räuber». Man bar om Schiller använt
det uttryck han själv fällde om Wilhelm Tell:
»Sein Atem ist die Freiheit». Fiesco är en
fri skildring av sammansvärjningen i Genua
1547, och pjäsen är tidstypisk för 1780-talets
Tyskland. Stycket är laddat med
gymnasistsvulst, och denna kulminerar vid
slutet, då den gamle republikanen Verrina
sliter den segrande Fiescos purpurmantel från
hans axlar och sluter Genuas herre i sin
famn med orden: »Två ädlare hjärtan ha
aldrig klappat mot varann». Den
högniora-liske republikanen knuffar så med en
kraftig stöt i ryggen den intet ont anande Fiesco
i havet, så att han omkommer. I verkligheten
snavade Fiesco på landgången, då han skulle
stiga ombord på en av galärerna, och dog i
segerns ögonblick. Gud slog honom, sade
säkerligen familjen Doria.
Schiller har själv ett ofantligt göra med
att förklara händelserna såsom resultatet
dels av en mild försyns verk, dels av ödet,
slumpen och andra förhållanden. Man
kanske kunde, då det gällde 1540-talet, tillägga:
och planeters och kometers underfundiga
kurvor. Man fick upp till halsen av den allra
fetaste fraseologi och tyckte man icke,
liksom den som skriver detta, att det roliga låg
just i detta tidstypiska, så hade man icke
mycket nöje.
Ivar Kåge gjorde ett gott arbete av Fiesco
och var, särskilt då han berättade fabeln om
djurens statliga funderingar för genuesarna,
rent av glänsande. Som blodtörstig vällustig
tyrann med Frans I-mask var Sven
Bergvall som Gianettino Doria kanske bäst av
de uppträdande. Det är gott och väl med
rät-linighet hos en republikan, men nog var
herr Anders Henrikson som Verrina
tråkigare till och med än vad en dygdädel,
verklighetsfrämmande frihetsälskare behöver vara.
Muley Hassan, negern eller rättare morén,
spelades med så mycken brio av Colbjörn
Knudsen, att när man i en av de senare av
de sjutton tablåerna hörde honom komma och
meddela, att han gjort sin plikt och kunde
gå, man blev tacksam för att denne
plikttrogne man icke blev hängd förrän mot
slutet. Med sina dubbelförräderier och
lönnmord hade han eljes lätt kunnat stryka med
i en av de första tablåerna.
Jag förmodar, att de mera framträdande
damerna voro stilriktiga tyskor från
1780-talet. Den ljuva Leonora—fru Jessie Wessel
lät tillräckligt onaturlig, den brottsliga Julia,
grevinnan Imperiali—fru Signe Kolthoff med
sin vällust och sina arsenikpiller klädde sin
dräkt, och Verrinas dotter Bertha—fröken
Stina Ståhle, som blivit våldtagen av Gianettino
Doria och därför enligt dåvarande etikens
fordringar egentligen borde nedstickas av sin
republikanske fader — det är ännu tråkigare
att bli våldtagen under sådana
förhållanden —, hade en sådan kombination av
oskuld och skamkänsla, att hon föreföll att ha
gått av på mitten. Jag hoppas, att ingen av
o
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
