Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
damer, av lorder och biskopar. Av Cranmer,
ärkebiskopen av Canterbury, hade herr
Erland Colliander gjort en storartad
ecklesiastik typ. Han skulle ej som så många av
omgivningen sedermera halshuggas, han blev
bränd och uthärdade efter en del bävan i
början med manligt mod den kvalfulla döden
på bålet.
Faderskärlek har funnits länge,
faderskärleken till lindebarn inte så länge. Vid tiden
för Kristi födelse skrev en lycklig äkta man
i mellersta Egypten ett brev till sin kära
hustru, som väntade en liten: »Blir det en
gosse, så låt honom leva, blir det en flicka,
så sätt ut henne.» Man var ej human mot
spenabarn under antiken och ej i Sverige
etttusen år senare. Kristendomen motverkade
mycket barnutsättandet. Ett och annat barn
utsättes väl ännu; fadern har då en ibland
ganska medelbar men dock rätt stor skuld. Nu
är det en ny rätts- och moraluppfattning som
arbetar sig fram — icke kristendomsbetonad
— med större fordringar på föräldrarna,
gående ut på, att utsättandet, ja till och med
utackorderandet, är något orätt. I
Sovjetryssland har man en annan uppfattning. Vi
andra ha dock kommit en bit under det sista
årtusendet.
En liten olycka kallas här Floyd Dells
och Thomas Mitchells »A little accident».
Lustspelet handlar liksom »Ungkarlspappan»
om oäkta barn, en av de saker åt vilka man
skrattar litet osäkert med något av dåligt
samvete. De ha tillkommit, dessa naturliga
barn, visserligen ur en synpunkt på alldeles
samma vis, men ändå på så ofantligt olika
sätt, än i lycka och fröjd, än i ångest, oftast
i lättsinne, och alla dessa möjligheter ha
funnits än hos mannen, än hos kvinnan, än hos
båda två. Den manliga, något ensidiga
uppfattningen hittar man redan i i Moseboks 38 :e
kapitel, då Juda — sig själv ovetande — fått
till och med tvillingar med sin sonhustru
Ta-mar, som maskerat sig då hon gav sig åt
honom, och därför i manlig etisk
förtrytelse befallde, att hon skulle brännas. Men
allt gick ju lyckligt och väl, sedan hon
bevisat, att Juda var fadern.
En ung man, Mr. Norman Overbeck—herr
Gösta Ekman, skall gifta sig med en ung
flicka, då han strax före bröllopet från ett
förlossningshem får underrättelse om att en
ung dam på denna privata, i Chicago
liggande anstalt meddelat, att han var fader till
hennes där framfödda barn. Medelst en
enkel räkneoperation på fingrarna blev han
fullt övertygad om att det var oomtvistligt,
på grund av den situation i vilken han
befunnit sig för precis nio månader sedan med
Miss Isabel Drury. Ehuru det ej var frågan
om någon sorts hotelse eller påtryckning
lämnade Norman genast bruden och det något
perplexa bröllopsföljet och begav sig dit.
Något tvång på fadern var det som sagt
ingen fråga om, tvärtemot.
Faderskapets komik, man kanske rättare
kunde säga tragikomik, kom fram i
väntrummet, där tre pappor sutto och avvaktade. En
av dessa var Johnny Hicks—herr John
Brunius, upplöst i en nästan väl stark ångest.
Men har man varit med, vet man nog, att det
är bistert, när den älskade plågas svårt
utan att man kan göra något åt det. Med
orubbligt lugn tog däremot italienaren
Ro-dolpho Amendelaro—herr Edvin Adolphson
saken, som han varit med om nära ett
dussin gånger. Av denna lilla roll gjordes ett
mästerverk. Med en äkta italiensk blandning
av grandezza och lidelse och med ett språk,
som lät i hög grad autentiskt, utmejslade
Adolphson med sympatisk och mycket fin
komik figuren. Det är i detta rum,
hygieniskt med desinficierade sjuksköterskor och
kirurgiska instrument från Aktiebolaget Kifa,
som Norman råkar både barnet och Isabel
Drury—fröken Margit Manstad. Hon är en
typ, som det nästan fordras mod till att visa
på scenen både i U. S. A. och Europa. Hon
var målarinna men tycktes ha mistat all annan
kvinnlighet än silkesstrumpor. Knappast
någon prostituerad skulle med ett sådant
kolugn hålla till godo med en ättling av en
förbipasserande. Barnet vill hon emellertid
utackordera och själv resa till Paris. Då stjäl
fadern pyret och sätter det i helpension i ett
litet boardinghouse, där han ständigt med
maniakaliskt intresse för blöjor och
potatismjöl pysslar med barnet. Med hjälp av
femton och ett halft-åriga Monica Case,
pensionsfruns dotter, av vilken Inga Tidblad format
något tokromantiskt, tanigt och jamigt av
den allra mest äkta art, skötes barnet. Man
har hört om herrn som kysser barnet för
ammans skull. Här var det en liten
barnjungfru som kysste barnet för faderns skull.
Röstens toner och den lilla ynkliga kroppens
gester voro en fest för en älskare av det
karaktärsfulla. Så uppsökte Isabel
barnskötaren Norman, och det artar sig till äk-
328
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
