Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
Ester R o e c k - H a n s e n s o vi
Stella ocli P. A. Branner
s o vi Maurice T a b r e t i D e «
heliga lågan.
Trion består av hovrättsrådet Ludvig
Stehnfeldt—herr Erik Berglund, lektorn i
latin Magnus Stehnfeldt—herr Hugo Björne,
och musikkritikern Ivan Lagerberg—herr
John Brunius, alla fyllda av retrospektiv
gemensam beundran för en stor död
operasångerska. Liksom i Gustav Wieds ypperliga
»Første Violin» musicera och gräla de tre
gubbarna dag ut och dag in. Dessa mer eller
mindre, mest mindre, vördnadsväckande
åldringar motsvara således en själv och ens
jämnåringar. Vi lära ju vara romantiska,
förankrade i forntiden och med en sorts
löjlig tro att det skulle vara så förskräckligt
märkvärdigt med den då och då i
litteraturen uppdykande företeelse som kallas kärlek.
Gentemot oss eller här i stycket gent emot
de tre gubbarna står ungdomen, inte rädd
för något utom för tradition och känsla.
De äro rädda för det rörande, men rörelsen
är egentligen det enda de älska: bilar,
kapp-springningar, och då de äro inombus
vaggandet och promenerandet fram och tillbaka ef-
ter den allra nyaste jazzen på en hemskt bra
grammofonskiva.
Här i stycket äro Max—Gösta Ekman och
Lo—Inga Tidblad de två ungdomar, för
vilka gubbarna intressera sig och intet högre
önska än deras förening till ömsesidig
sällhet. Dessa ungdomar tycka allt dylikt vara
»fånigt», men hur det går, så trots att Max
i yster förtrolighet hälsar Lo med att
klat-scha henne på baken, snudda dock vid ett
tillfälle munnarna mot varandra, och med det
allvar, som hör ihop med även det allra
ytligaste inom det sexuella, fråga de sig häpna:
Hur gick det här till ? Här har författaren
fint, lustigt och sant skildrat en viss
ungdom — vi få ju ej glömma, att
Sigtunastif-telsen och en hel del annat dylikt också
finnes. Det ligger emellertid något mycket
fint observerat i scenerna mellan unga Max
och söta Lo. Jag behöver ej säga, att de
blevo gifta och med bröllopsmarsch och det
både inför Gud och inför människor, något
litet för fort till och med inför Gud. Tack
och lov för det, ty då äro de ej alldeles
utan verkliga känslor, tänker man, och
förstår, att något sådant måste nuförtiden ha
tillkommit på den unga damens eget förslag
och initiativ.
Det eleganta matintresserade
hovrättsrådet spelades av Erik Berglund med den
trevlighet och det matauktoritativa, som
medföljer honom. Latinlektorn, en sort som är eller
rättare var mindre lockande för mig, fick här
en älskvärd, originell typ av herr Hugo
Björne. Några sade: Såna latinlektorer finns
ej nuförtiden. Man frågar sig verkligen vad
karaktärsskådespelarna skola ha att göra om
några decennier, när alla typer blivit
standardiserade och tillplattade. Musikkritikern,
herr John Brunius, skulle väl vara — och
det var säkert meningen i detta fall — en
hjärtligt snäll och välvillig herre, som endast
då han skriver om musik icke drar sig för
någotsomhelst, som en hygglig och redbar
karl eljes måste undvika att säga.
Jag har ingen aning om, hur Max
Vogel-Törnefelt skulle vara, och jag undrar om
Gösta Ekman visste därom mer än jag. I
lilla Lo var Inga Tidblad alldeles bedårisk,
jag tror det är det idiomatiska uttrycket.
Friskhet och äkthet funnos under det
vårdslösa och slängiga.
Vår tid är mekanisk. Det finns ingen plats
för själen i en maskin. Olja, oftast illaluk-
330
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
