Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
ner alldeles förträffligt och genomengelskt
uppsatta skotska jaktstuga, och här leva de
under lika otrolig anständighet som grälsjuka
tillsammans en längre tid i sällskap med
George, hertig av Bristol—herr Sture Baude,
nu ruinerad, och Miss Helen—fru Roeck
Hansen med £ jag vet icke hur
mångsiff-rigt tal om året, men i alla fall mycket
betydande. Ett föregående äktenskap har lärt
Patricia, att herrarna skola prövas, och de
befinnas också mycket riktigt vara alltigenom
egoistiska och man kan väl också tillägga
lata och dumma. Lustigt nog gör, och det
med allra största fog, Richard den
synnerligen i ögonen fallande upptäckten, att
Patricia själv slår rekord i självbelåten naiv
själviskhet. Man blir till slut utled på den
torra atmosfären och det eviga gnatet, om
också den för scenen mycket begåvade
Lons-dale låter parterna säga många träffande
och riktiga ting. Och originellt är det ju
alltid att höra ett så ursinnigt grälande
förlagt till tiden före äktenskapet.
En seen var verkligen mycket roande, och
det var då hertigen av Bristol friade till
Helen. I något preciös ton, med pompöst
självbelåtet allvar framfördes den viktiga frågan
med den allra mest absoluta säkerhet om ett
gynnsamt svar. Han erbjöd henne att bli
hertiginna av Bristol, och det torde knappast
finnas någon dam här i England, som skulle
tveka vid ett sådant tillfälle att med ja
besvara etc. »Jo,» sade Miss Helen, »jag
själv.»
Sture Baude hade gjort en genomförd typ
av den naivt egoistiska njutningsmänniskan,
som i ton och gester hade något av gäck
men dock ej överdrivet. Typen är alldeles
tänkbar. Hela prestationen var lödig och
genomtänkt. Om han ej slog an på Miss
Helen, så var han för mig en synnerligen
angenäm bekantskap att göra. Lustigt att man
kan som Baude få ut så mycket värdefullt
ur en nolla.
Man kan kyssas för mycket på teatern, det
kan bli otrevligt, men det kan också bli
otrevligt, när man som i denna pjäs kysses
för litet.
På Komediteatern hade man efter Fröken
Kyrkråtta ingen jättesuccés. En sådan
blamage, baron av Siegfried Geyer gavs här
med en viss framgång. Den försiggår i
någon tysktalande storstad. Det låter som om
man vore i Wien, där väl baroner, även om
titeln skulle vara officiellt avskaffad, äro på
något vis nödvändiga för världsordningen.
Också kammar jungfrutypen passar särskilt i
miljön. Nätta och snitsiga också i egna,
stilfullt enkla kläder, äro de som gjorda för att
deltaga i de erotiska skärmytslingar, som
ligga mellan de stora drabbningarna.
I den italienska Commedia dell’arte
klädde Arlequino och Colombina ut sig i fina
kläder, så att misstag skulle uppkomma, och
på den verkliga teatern förekommer i
Moliéres »Les précieuses ridicules» från 1659
den världsbekanta scenen, där betjänten
får sin herres uppdrag att i hans dräkt nästla
in sig hos Les dames de qualité. År 1727
kommer Holberg med sin »Henrik og
Pernille», där betjänten och kammarjungfrun ta på
sig herrskapets kläder för att bli mera
eftersträvansvärda, och 1730 skrev Marivaux den
också här i Stockholm av Théåtre français
givna komedien »Le jeu de 1’amour et du
hasard», där fästmannen och fästmön utkläda
respektive betjänt och kammarjungfru i sina
kläder för att se hur det går.
Det var lustigt att se ämnet förlagt till
nuvarande tid och med telefonen som
hjälpmedel. En viss trevlig stilla galghumor lyste
omkring Jean—herr Nils Lundell, då han i
Maria—fröken Mimi Pollak trodde sig ha fått
fatt i »etwas hohes». Den stackars gossen,
vilkens amorösa matsedel, enligt vad han
själv blygsamt sade, under året bestod av en
del kokerskor och husor och möjligen en
guvernant till julen, spelade med en viss
torrhet. Baron Rommer var i Gösta
Cederlunds gestalt sympatisk och naturlig och
ganska mycket baron. Det hela ordnade sig, om
också ej högmoraliskt men dock så att de
sociala skrankorna till slut respekterades —
någorlunda.
Jag har tyvärr ej sett en kammarjungfru
i en hög dams kläder, men jag tror, att hon
ungefär skulle uppföra sig som fru Pollak med
en hel del fnitter och utan den svepande
am-pleur, som man nog får arbeta med en längre
tid för att den skall ernås.
Go’ morron, Bill spelades på samma
teater och har till upphovsman Lilla
Kyrkråttans fader, Ladislas Fodor, jämte P. G.
Woodhouse, som väl behövdes för att ge
stycket anglosachsisk kolorit. Det spelar i
Sussex och i Edinburghtrakten. ’
Man har här fått in ett som jag tror nytt
lustspelsmotiv. En kvinnlig läkare Miss
333
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>