- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettionionde årgången. 1930 /
361

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Sonja Kovalevsky. Av Gurli Linder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sonja Kovalevsky

Sonja Kovalevsky till ras och
temperament, karaktär och livserfarenhet så olika,
att båda tidvis måste ha förnummit
främlingskapet, Sonja dock djupare, därför
att hon var så mycket sensiblare. Änne
Charlotte var behärskad, betänksam,
måttfull och uthållig. Sonja hade ryssens
plötsliga, omotiverade övergång från ett
själstillstånd till ett annat, från ytterlig
munterhet till djup melankoli, från feberaktigt
arbete till maklig ro, från värme till kyla.
Den mera fantasilösa Änne Charlotte
sökte göra det bästa av verkligheten och fann
sig utan svårighet i »Die Sterne, die
be-gehrt man nicht». Sonja var en måttlös
idealist och begärde alltid stjärnorna.
Hennes innersta väsen förblev otydbart
för även denna närstående vän. Sonja
var en gåta som hon förgäves sökte lösa
eller gav en oriktig lösning.

Sonja Kovalevsky brukade själv ånge
sin andliga sammansättning sålunda:

Begäret efter vetande från min ungerske
stamfader, konung Mathias Corvinus,
matematiken och sinnet för musik och lyrik från
min tyske oldfader, astronomen Schuberth, min
individualistiska frihetskärlek från Polen: från
en stammoder av zigenarfolket vandringslusten
och svårigheten att anpassa mig efter
konventionella fordringar — allt det övriga från
Ryssland.

Zigenararvet och allt det från Ryssland
var otillgängligt för A. Ch. Edgren, så
fyrkantigt germansk som hon var både till
kropp och själ. Vidare var hon så
angelägen att visa kvinnan i matematikern, att
hon ej fick ordentligt grepp på
matematikern i kvinnan. Men kärleken till
vetenskapen, till livsuppgiften var det som gav
Sonjas personlighet dess höghet och dess
fasthet; den var hennes andliga ryggrad.
Utan den skulle hon ha fladdrat som ett
rö mellan olika stämningar. När hon var
absorberad av sitt vetenskapliga arbete
fingo alla andra intressen vika. Att hon
visserligen blev mer och mer likgiltig för

alla de utmärkelser som tilldelades henne,
sammanhängde dels med det draget i
hennes karaktär att aldrig finna ro i ett
vunnet mål, att anse det man är, kan och har
fattigt, grått och otillräckligt, men blicka
med avund och kärlek på det man inte är,
inte kan och inte har, samt dels på sistone
med upplevandet av hennes livs mest
tragiska konflikt.

En så impulsiv, för att ej säga explosiv
natur som Sonja Kovalevsky måste ju i
sina uttryck ofta bli oerhört överdriven.
Men detta blev för A. Ch. Edgren lögn
och bedrägeri, nyckfullhet och fåfänga.
Att hon så bedömde Sonjas fantasifulla
framställningar, att hon ej kunde uppfatta
deras inre sanning berodde delvis på
hennes absoluta brist på sinne för humor.
Men den gudsgåvan hade Sonja undfått
i rikt mått, och med den sammanhängde
en älskvärd och munter självironi. När
hon t. ex. här började att åka skridsko
och rida och berättade därom för i
synnerhet utländska vänner, så skulle man ha
trott, att hon var minst en
skridskodrottning samt att hon galopperade fram som
en Mazeppa på steppen. Hon hade f. ö.
en lustig ambition att kunna göra allt som
hon såg andra vara drivna i. Med ett ord
— Änne Charlotte lade sitt germanska,
behärskade, sanningskrävande mått på
Sonjas slaviska, utflytande, konturlösa
väsende, och när detta senare ej passade
in i måtten ägde hon ej förutsättningar att
se var felet låg. Man har intryck av att
hon försökte fånga ett på himmelen
drivande sommarmoln och begränsa det
inom en fast kontur.

I ljuset av Sonjas kursiverade, ofta
paradoxala uttryckssätt måste man också
se hennes yttrande att vägen från
Stockholm till Malmö var den vackraste och
mest upplivande väg hon visste, men
vägen från Malmö till Stockholm den
fulaste och mest deprimerande, och man
får ej därur, som fru Edgren, utläsa otack-

361

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:02:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1930/0401.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free