Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Operans spelår. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Agne Beijer
David Stockman och Irma Björck
som Bellmati och fröken Stapelmohr
i Bellman.
tiva italienska belcantopassion, där äkta känsla
och kritiklös melodisalighet ingå en
oupp-löslig och mystisk förening, men inte heller
vi ha så alldeles lätt att undandra oss dess
suggestion. I sin musikaliska uppriktighet och
omedelbarhet har den något som är mera värt
än det mest fulländade akademiska
konsthantverk.
Manons tredje akt, avfärden från Le Havre
till den amerikanska förbrytarkolonin, är
måhända den dramatiskt starkaste som Puccini
någonsin skrivit. Den har en vild och dyster
kolorit, brutal till och med. Men det blåser
en stark och frisk vind genom den, den är
ärlig i sin brutalitet, och dess patos har en
häftighet som nästan når fram till stor
tragik, något som sannerligen icke är alldagligt
hos Puccini, som i grunden älskar melodramat
högre än tragedien. Puccinis förmåga av
sceniskt stämningsmåleri har också sällan på
ett naturligare och verkningsfullare sätt än
här amalgamerats med det inre dramatiska
innehållet, hela akten är ett enda våldsamt
cri de passion, och likväl äger den en rent
målerisk bildverkan, en episk pregnans som
för första gången i hela operan för abbé
Prévosts egen Manon i tankarna. Prévosts
roman är ett preludium till La nouvelle
Hé-louise och Werther. Puccini har verkligen
fångat något av dess trotsiga och explosiva
Sturm- und Dranglynne.
Med Des Grieux’ och Manons avfärd
borde operan ha slutat. Varken librettisten eller
kompositören ha något väsentligt nytt att
lägga till med Manons dödsscen under
flykten från kolonin på andra sidan havet. Här
äro vi åter inne i den rena och oförfalskade
melodramen.
Operans svenska premiär fick ett glansfullt
förlopp. Hislop gasterade i Des Grieux’ parti
och gav en romantisk profil åt sin unge
hjälte, som skarpt avtecknade sig mot den i de
båda första akterna något fladdrande
rococo-bakgrunden. Hans stämma har den eld som
behövs för att frigöra det dramatiska
innehållet i Puccinis cantilena, hans musikaliska
temperament den sunda motspänstighet mot
sentimental schmelz, som är det bästa
motgiftet mot vad som finns däri av lyrisk
övermognad och sentimentalitet. Framför allt
har Hislops föredrag en rytmisk säkerhet och
uttrycksfullhet som adlar snart sagt den
banalaste fras.
Också Greta Söderman kan konsten att ge
musikalisk mening åt om det så skulle vara
en positivvisa. Inte genom att överarbeta
eller subtilisera. Tvärtom. Det är den mjuka
och fylliga glansen i stämman och den
naturliga musikaliska instinkten som på egen
hand komma undret åstad. Studier och
reflexion ligga där väl bakom, ibland mer,
ibland mindre. Men åhöraren har ingen
förnimmelse därav. Greta Södermans Manon
sjunger därför att det är det enda naturliga
sättet för henne att uttrycka sig. För
sångerskan själv betydde denna roll en stor seger
och i viss mån en rehabilitation efter en
period av bortovaro från repertoaren. Carl
Richter, vår utan gensägelse mest kultiverade
solist på svärdssidan, också han sällan i
elden, gjorde en ypperlig karaktärsstudie av
Manons bror, fräck, galant och intelligent
och med en träffsäker elegans i repliken som
ingen härhemma kan ta upp tävlan med.
Regin sköttes med mycken stilkänsla av
Hyltén-Cavallius, som förmått Jon-And att måla
naturalistiska dekorationer av betydligt starkare
verkan än de halvstiliserade och släta
scenbilder han någon månad tidigare bestått
Natanael Bergs Engelbrekt. Särskilt den
Vernet-inspirerade hamnen i tredje akten gjorde en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
