Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Operans spelår. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Agne Beijer
David Stockman.
serverad för sin klangfulla bariton och sin
sceniska intelligens så ofta han låtit höra sig.
Theodor Scheidl, som förra året med så
mycken framgång kreerade titelrollen i Boris
Gudunov, gladde oss denna vår med sin med
stor skådespelartalang utformade,
okonventionella tolkning av Jagos och Tonios partier,
samma roller i vilka vi dock för ej så länge
sedan sett Baklanoff, vars minne Scheidl
knappast fick att förblekna. I hans egen
paradroll Boris gasterade en enda gång den
store Sjaljapin, vars gestaltning därav trots en
märkbar indisposition gjorde ett
överväldigande intryck. Hos honom är det icke längre
enbart virtuosen och den intelligente aktören
man beundrar. Den suggestion som
Sjaljapin utövar i denna roll sammanhänger
tvivelsutan med sällsynt gynnsamma yttre
förutsättningar och med en förmåga av
personlig utstrålning av rent sensuell art, där både
stämmans mörka fylliga rikedom och den
mäktiga apparitionen samverka. Men
Sjaljapin är för mycket äkta konstnär för att låta
det stanna vid en för honom lättvunnen pu-
blikhypnos. Han är naiv nog — så föreföll
det — att för varje gång på nytt ta sin roll
på blodigt allvar. Boris roll om någon
kan fresta även den bästa operaartist
till det som är de stora
världsberömd-heternas skötesynd: att stanna i
effektfulla poser i stället för att verkligen
spela. Icke ett ögonblick föll Sjaljapin för
den frestelsen. Varje fras kom som det
naturliga och självklara uttrycket för en inre
upplevelse. Med säker takt undvek han också att
låta det patologiska hos gestalten göra sig
starkare gällande än vad Moussorgskis egen
teckning därav oundgängligen kräver. I
jämförelse med exempelvis Scheidl verkade
Sjaljapin med vida större återhållsamhet i de
yttre medlen. Hans Borisgestalt ägde i all
sin hänsynslösa psykologiska realism en lugn
värdighet och — i vissa scener — en stilla
innerlighet, som på ett egendomligt sätt
fördjupade dess tragik och förlänade den något
av legendens oåtkomlighet och höghet på
samma gång som den rent mänskligt fördes
oss närmare.
384
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
