Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Love Almqvists poetiska exotism. Av Fredrik Vetterlund. Ungdomsverken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik Vetterhind
solens strålar dansa (»flamma», »brinna», »låga»
etc.) i rosornas dunklaste (»skimrande»,
»glimmande » etc.) rodnad.
Till dess slutligen i minnet av de döda
kvinnorna det förra motivet upptages:
Här på Malfreds grav jag står.
Minnets örn åt havet går.
Djupt jag minnes kungatåren,
tåren på min hand han föll.
Hör du vinande blåstens toner?
Ser du molnen svärma kring månen som snövita
svanor?
Och efter stormsången och blomsången
kommer nu den egentliga månsången. Men
det är en annan historia. I den är det
poetiska silverskimret, fastän lika starkt och
skönt, icke längre huvudsaken, den är, vad
nyare litteraturhistorici visat, en djupt
personlig bekännelse om skaldens öde att vara
bunden vid en hustru, som intet betydde för
hans innersta liv. Den är också hela diktens
vackraste och mest gripande parti och visar
hur högt Almqvist trots allt kunde nå som
lyriker. Den skenbara durtonen om
rymdernas frihet och stormens fläkt över »friska
guldbevingade skyar» utsjunger i
verkligheten ett ensamt hjärtas nöd på vandring bort
i »vida himlar», i »ensliga minnets hem» —
ren romantik på själisk verklighetsbotten, ja,
i den sköna slutstrofen tårglänsande
alm-qvistiansk törnrosmystik. Men med
föregående partier har detta intet annat gemensamt
än poetisk form och suggestionsmedel, intet
som helst i handling — och då heller intet
av den ossians- och vikingaexotism, som
åtminstone spåras i dessa och som gör att
»Månsången» överhuvud faller inom denna
betraktelses ram.
Däremot blommar exotismen flerstädes i
de delvis samtidiga s. k. »Songes», dessa
musikaliskt lyriska småstycken, som knappt
ge annat än ett anslag med fjärran och
luftiga stämningsassociationer men just så i
lyckliga ögonblick bli en underligt
betagande poesi. Sin plats inom vår lyrik ha de som
radikal motsats till hela den storståtliga
svenska versretoriken med strofer och
konstrik rimflätning och allsköns regelbundenhet
— ordfattiga, enkla tonföljder, omfattande
en enda situation, stundom barnsliga eller
vardagliga men i allt detta också
raffinerade, excentriska, ljuvligt bortsmältande! Som
hela Almqvist äro de oberäkneliga, kunna
vara ren humbug men också gripa nog så
sällsamt. Åtskilliga författare ha redan ka-
rakteriserat dem; här har jag blott att göra
med deras mer och mindre »exotiska» inslag.
»Songes betyder ju drömmar, och den
främmande benämningen, säger Almqvist, låter
själv som en dröm, står »i ett älskvärdare
fjärran» än det svenska namnet. I herr
Hugo Löwenstj ernås salong skulle dessa
»songes» uppföras
lyriskt-musikaliskt-dra-matiskt genom olika färgade flor, vitt för
religiösa scener, ljusblått för scener »ur ett
oändligt fjärran», grönt för »ett skönt
jordiskt, något änglikt» — som Almqvist
också hade mycket sinne för —, mörkbrunt för
mera dramatiska uppträden. Samverkan
mellan de skilda konstarterna var därvid lika
mycket i romantikens hela anda som den
raffinerade förhöjningen av scenernas
drömpoesi genom de olikfärgade floren.
Jag fäster mig alltså här ej vid rent
mystiska songes, om än eljes aldrig så
betecknande (»En blomma står i hjärtats hem»)
eller vid genreartat religiösa, såsom den lilla
ypperliga, där Marias »häpnad» att
plötsligt se en strålring kring barnet Jesus’ hår
gör hela scenen sällsamt mänsklig. Det
finnes songes, vilka blott, som redan Lamm
påpekat, konstnärligt lösgöra den
ofullgångna poesien i Murnis’ paradissagor men då ej
heller ha någon mera särskild exotism än
som redan gives där. Så den underbara om
Rosalduna, som »stilla seglar» på en älv,
den där sakta bortrinner mot
»hemlighetsfulla fromma nejder», medan vid hennes
sida »står en gosse, står en flicka;
under-samt de blicka fram mot skyn». Hur långt
är ej detta från intellektualismen och
retoriken hos Tegnér!
Med de egentligen exotiska songes
menar jag emellertid dem som flytta oss bort
till en visserligen fjärran men mer eller
mindre bestämd jordisk omgivning. De kunna
vara nog så enkla. Där är visan om negern
Gionzeba, som med sin »sköna negrinna»
Leila (namnen tyckas tagna ur en opera) flyr
för de europeiska slavjägarna, »den vite
mannen med det grymma hjärtat» — en
månskensscen på havet, helt melodramatisk
och av ringa värde. Där är
korstågsromantiken över Balduins riddare, som slå ut den
vita Kristusfanan — »Vem vill falla först
och se Guds dag?» Där är den kraftiga
körsången till människooffret i Sigtuna: »Odin
skall du giva–Tor skall du giva–
Freja skall du giva–gästa skall i kväll
du Valhall».— — ett kuriosum som kunde
390
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
