Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Edouard Estaunié. Liv och verk. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Édouard Estaiinic
deltog han under två år i föreläsningar och
kurser vid 1’École des sciences politiques.
Det är från denna tid (omkring mitten av
1880-talet) som två fysikaliska avhandlingar
härröra. Av intresse är att se, hurusom den
som sedan skulle anstränga hela sin synkraft
för att söka genomtränga dunklet i själens
mest fördolda regioner och som verkligen lärt
sig att se i detta mörker, under en tid av
sitt liv huvudsakligen ägnat sig åt den
vetenskapligt exakta iakttagelsen. Hans flitiga
studier hade, såsom han själv erkänt,
impregnerat honom med en utpräglad positivism,
som kännetecknar hela hans första, här i
Sverige okända författarskap. Men ännu i
sina senaste verk frapperar denne inåtvände
själslodare genom iakttagelsens exakta skärpa.
Ar 1886 kom Estaunié in i post- och
telegrafverket. Alltifrån denna tid har hans liv
förflutit på två plan: ämbetsmannens och
författarens. Estaunié har haft framgång på
båda. Hans karriär har varit lysande, han
har blivit först direktör och slutligen
generalinspektör för franska post- och
telegrafverket. Under kriget tjänstgjorde han såsom
nämnt vid engelska högkvarteret, och efter
detsamma erhöll han presidiet för la
Commission de liquidation des biens allemands i
Elsass. Året efter sitt inval i Franska
akademien (1925) har han fått förtroende- och
hedersposten som ordförande i la Société des
Gens de lettres de France, och han lär ha
utvecklat en betydande verksamhet för vad
han kallat det intellektuella proletariatet. —
Hans snabba befordran lär icke ha sin
förklaring i någon mjuk rygg. Robert de Flers
har givit en elegant pennteckning av Estaunié
som ämbetsman: »Det är sant», yttrade han
i sitt hälsningstal vid Estauniés inträde i
Franska akademien, »att Ni har varit en
ganska egendomlig tjänsteman. Ni har varit
mera uppmärksam mot underordnade än mot
överordnade, föredragit en blygsam ekonomi
framför uppseendeväckande utgifter, Ni har
varit mera lycklig över att förverkliga ett
framsteg än att tillfredsställa en minister och
behandlat de deputerade, som om de aldrig
skulle bli återvalda.»
Också Estauniés litterära bana har varit
framgångsrik och har som nämnt fört honom
sent omsider (1925) in i Franska akademien,
som dessförinnan prisbelönt några av hans
arbeten.
Har ämbetsmannen hos Estaunié råkat i
strid med författaren? Säkert är, att Estau-
niés produktion kvantitativt sett blivit
lidande på hans ämbetsgöromål. Hans samlade
skönlitterära verk uppgå till femton under en
tidrymd av fyrtiofem år. På en så diger
roman som La vie secrète har han arbetat i
sex års tid. Men vad som gått förlorat
kvantitativt har nog med ränta återvunnits
kvalitativt. »Ser ni», har Estaunié en gång
förklarat för en intervjuare, »för att skapa konst
får man ej ha bråttom.» Han tillade enkelt
och stort: »Därför har jag också fasthållit
vid att fullfölja en annan karriär parallellt
med mitt litterära liv.» Den eventuella
konflikten mellan författaren och ämbetsmannen
har alltså Estaunié löst i det högre
mänskligas tecken. Vad som framför allt
kännetecknar hans genomtänkta och genomkända verk
är mognad. Hans rika erfarenhet av arbetet
och livet visar sig i den sakkunniga
skildringen av de mest olikartade miljöer. I
herr-och bondgårdar på landet, gamla borgarhus i
småstäderna, belgiska sockerfabriker,
ämbetsverk i Paris — överallt tyckes han ha varit
och gjort sig hemmastadd.
Men Estaunié har säkerligen haft en ändå
svårare medlingsuppgift att lösa.
Komediförfattaren Robert de Flers har varit
skarpsinnig, då han trodde sig upptäcka två
människor inom Estaunié, som ehuru fiender
måste räcka varandra handen: en
iakttagande positivist och en orolig idealist, hos
vilken viljan till tro är så mäktig och
glödande, att den liknar en tro. Det vittnar vackert
om rikedomen och vidden av Estauniés
personlighet, att han kunnat förmå dem till icke
blott ett fredsslut utan rent av till en
fruktbärande samverkan. Han har liksom anvisat
dem olika arbetsfält: positivisten-realisten har
fått arbeta på miljöskildringens och
figurteckningens område, medan idealisten hjälpt
Estaunié att loda människosjälens dolda djup.
Här reproduceras ett porträtt av Estaunié.
Pannan är djupt fårad, blicken möter tung
och genomborrande betraktaren. Bilden ger
samma helhetsintryck som Estauniés verk.
I övrigt är ännu det biografiska
materialet alltför torftigt, för att man skulle kunna
uppdaga och belysa det intima Samspelet
mellan Estauniés liv och dikt. Man möter i hans
berättelser skarpa inre konflikter och en
förkärlek för förintande katastrofer samt ett
tankens nästan ständiga kretsande kring det
mänskliga lidandet. Detta måste bottna i inre
och yttre upplevelser, om vilka det ännu är
omöjligt att yttra sig. Motsättningen mellan
395-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
