Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Edouard Estaunié. Liv och verk. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Édouard Estaiinic
stiger ohört mot himmelen, att oändligt
många tårar rinna, som aldrig torkas av, och
att lidandets problem kvarstår i sin
skrämmande olöslighet. Men mot slutet skönj es
som en ljusning i mörkret. En av de
medspelande i tragedien, en abbé, som föga
ingripit i handlingen men som i avgörande
ögonblick liksom växer och uttalar det
betydelsefulla, tror sig finna lidandets mening:
lidandet frigör människan från allt det som
man plägar kalla livet, det tvingar henne ut
ur hennes trånga krets, driver henne att
söka något bortom tiden, rummet, människan
och livet, att söka odödligheten, Guds
rättfärdighet och godhet.
Liknande problem föras fram, om också
liksom i mindre skala, i L’infirme aux mains
de htmière, en lågmält berättad novell om
skenbart meningslös försakelse.
Ännu mera pessimistisk än L’appel de la
route, där man dock kunde skönja en svag
ljusning vid synranden, är Le labyrinthe, en
roman eller rättare en mardröm, drömd av
den dagboksskrivande huvudpersonen, en
germanskt lagd romantiker och
hypokondri-ker, som snärjer in sig i ett nät av tvivel,
svartsjuka och lögn. I denna berättelse, där
Estaunié drivit sin analytiska metod till dess
spets, spela yttre händelser en vida mindre
roll än vanligen i livet.
Le silence dans la campagne är
titelnovellen i ett knippe noveller, sinsemellan
ganska olika. De efterlämna likväl icke samma
djupa intryck som romanerna.
Estauniés hittillsvarande författarskap
avslutas av Teis qu’ils fnrent (översatt under
rubriken Sådana de voro). Det är en
berättelse från den gamla s. k. goda tiden. Den
tiden har ofta svårt att stå sig inför
forskarna, som ha en viss klåfingrig lust att ta bort
attributet goda, men det är icke lätt att
från-känna den stil,- »Anmuth und Würde.>.
Estaunié har åtminstone ingen lust därtill.
I boken är det en gammal man, som
berättar om sin barndom och sina förfäder. Och
vem berättar bättre och mera älskvärt än en
gamling, som försonat sig med sin barndoms
vedermödor. Det är säkerligen vist av gamla
författare, utsatta som de äro för den
andliga åderförkalkningens oundvikliga öde,
att gripa tillbaka till livets vårmånader.
I första kapitlet berättas om »stamfadern»,
en man från 1’ancien régime, och hans
underbara räddning undan guiljotinen under skräck-
regeringens dagar. Hela kapitlet tindrar av
en malice, som har en viss smak av Louis
quinze-stil, av en i Estauniés föregående
verk obefintlig humor och av en överseende
fördomsfrihet t. o. m. gent emot de
fördomsfulla. Den fortsatta skildringen för oss
till Napoleon III: s tid. Över alla dessa
interiörer och personer vilar den pittoreska
charmen av gamla moder, det strömmar
emot en något av den fina doften från
gamla rosenbladskrukor. I sin teckning av
tante Adéle och onkel Louis har
författaren ställt fram några typer för sin
ultramontana, urkonservativa släkt. Stolta, hårda,
rättsinniga, trångsynta, högdragna,
behärskade, stilfulla, beredda att offra allt för
namnet och äran, sådana framstå dessa
borgerliga aristokrater. Men berättaren visar
dem också »sådana de voro». Under den
strama ytan bära de på starka mänskliga
känslor och ömhetsbehov, som tära på
deras kraft. Sådana människor göra varken
sig själva eller andra lyckliga. Det faller
mörka skuggor av tragik över berättelsen
om den lille gossens sollösa uppväxtår och
om hans anhörigas kärlekshistorier, där det
gamla ståndsskillnadsmotivet spelar en
huvudroll. Teis qu’ils furent bildar en vacker
slutvignett till Estauniés författarskap.
III.
Det är ingen tillfällighet, att — såsom
jag nu upptäcker — Estauniés stil i det
föregående knappast berörts med ett ord.
Skälet härtill är det enkla, att den är,
för att använda ett ord av Heidenstam,
»osynlig». Också i detta fall är Estaunié
en särling i den franska litteraturen, där
även den rena bagatellen brukar ha sin
eftersträvade stil, sin stilisering. Den
väsentliga egenskapen hos Estauniés stil är
den av alla egenskaper minst
framträdande: dess måtta. Med retorik och s. k.
poesi är han skrupulöst sparsam. Hans
prosa kan icke sägas vara färgrik men är
heller icke färglös, icke sökt men lika litet
banal, sällan högtidlig men ännu mera
sällan vardaglig, den är icke skarpt präglad
men kan icke frånkännas pregnans. Den är
exakt, samvetsgrant exakt. Den som
verkligen har något att säga behöver icke
bekymra sig om annat än att vara möjligast
exakt i sitt uttryckssätt, vilket kan vara
svårt nog, ja ogörligt. Vid första
ögonkastet kan det synas egendomligt, att de;nne
399-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
