Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Bostäderna på Stockholmsutställningen. Av Uno Åhrén - Tankar i kvällen. Av Hugo Gyllander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bostäderna på Stock holms utstå lin inge n
Jag vill sluta med några ord om
möblerna. Det är glädjande att det lyckats
utställningen att få in möbelproduktionen på
delvis nya linjer. Trots allt vårt intresse
för möbler ha vi ju i Sverige ändå inte
kommit fram till de verkligt goda, billiga
standardtyper som vi behöva. Bakom de
enkla typer som vissa firmor visa på
utställningen ligger det mycket målmedvetet
arbete syftande till en förnuftig och
förbilligande standardisering. Även om resul-
taten icke i allmänhet kunna betecknas
som färdiga är dock tendensen klar. Och
att clöma av det sätt, varpå publiken
mottagit dessa möbler, tycks äntligen udden
vara bruten av det överdrivna och
felaktigt inriktade estetiska sysslande med
dessa ting som vi lidit av. Äntligen tycks
tiden vara mogen för en sundare,
naturligare uppfattning: känslan för det slags
skönhet, som är ett uttryck för
ändamålet.
TANKAR I KVÄLLEN
Av HUGO GYLLANDER
i.
Jag har sett, vad jag sett, och hört,
vad jag hört,
och jag vet, vad jag vet.
Vad som spirat därur, är min egendom
och min hemlighet. —
Ej den rikaste mera i världen vann
och ägde till sist,
när allt han njutit och allt han mist,
än en famlande tanke, ett dunkelt hopp,
en dimmig vision, som man aldrig kan
få formad i ord och skänka bort
åt någon ann’.
II.
De flyga förbi, våra korta år,
med sorg och lust, med kärlek och kiv —
Våra korta år — dagsländans liv!
De flyga förbi, våra tanklösa år —
Och när kvällen skymmer och kraften
tömts,
står endast åter — en dröm, som drömts!
De lämna oss så, våra tomma år —
Och allt vad man vann, det blev till slut
en gåta att tyda ut!
III.
När solen sjunker och natten står
som en hemlighet,
min tanke sysslar ej längre med
vad dagen vet,
vad timmen tänker, minuten tror,
med vad i den ilande tiden gror. —
Det är ju blott det gamla, som flytt,
och som aldrig kan bli nytt!
När solen sjunker och natten står
som ett manande bud,
till andra syner längtar min själ
och andra ljud —
Till ord, som ej svinna med vindens sus,
som lösa gåtan och bringa ljus,
till höga gestalter av fullviss tro,
som ha kärlek och makt
att föra oss hän till vilans ro
över mörkrets trånga bro.
437
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
