Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Love Almqvists poetiska exotism. Av Fredrik Vetterlund. Exotismen i dess senare skede
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik V etter lund
Hugo som ur kännedom om medeltidens
Italien, men en viss egen poetisk luft, en viss
egen sydländsk skönhet kan ej frånkännas
dem. Dock är det berättelsen om flickan
Lu-nas bortrövande av korsararaben Abulkasem
Moharrem och sedan dennes och Lunas
återblick på det förgångna när de mötas, som
stå på höjden av Almqvists exotiska poesi
och hans poesi överhuvud. Det är detta som
möjligen berättigar skaldens egen värdering
av stycket som sin »poesis skönaste barn».
Om dess förtjänster och fel i övrigt skall
här icke ordas. Dess raska fast tillkrånglade
händelseförlopp ställer det på ett avsevärt
rent dramatiskt plan — yttre och inre
sanning få vi ej räkna för mycket med; diktens
väsentliga skönhet är den exotiskt-lyriska.
Signora Luna, »Palermos dam»,
presenteras i sitt milda undergörande majestät, där
hon inför åskådarnas ögon blind
framskrider och väcker folkets vördnad. En italiensk
ädling förtäljer hennes historia för en annan,
en främmande. Bördig från
»apenninerda-lars svartgrönt friska hem», som det heter
med en almqvistsuggestiv vändning, hade hon
som ung flicka vistats en sommar med sina
föräldrar på Sardinien, där ett deras slott
på branterna i Medelhavets anblick stod.
Den sommarn drevs av vinden en korsararab
ifrån sin afrikanska kosa upp till nord.
Till rov han kom och ankartog Sardiniens strand.
Han Abulkasem.
— Skövlaren, den ryktbare.
Mordbrännarfacklan på Italiens öar, han.
Denne förskräcklige främling hade vunnit
flickan Lunas hjärta, så att hon rymt med
honom i sina föräldrars åsyn under faderns
förbannelse och i åratal irrat kring med
araben på havet
vid drabbningarnas gny på sjön, en vågörn lik,
med pärlor rövade ur kristna kvinnors hår.
Men — fortsätter förtälj ären — en
morgon har Antonia Luna vaknat upp ur sin
bädd och funnit sig övergiven:
Hon flyger svindlande till kustens högsta berg.
På glatta böljor halkar Abulkasems skepp
ur hennes anblick bort därframme söderut.
Då sträcker sina händer hon mot himlabryn,
mot havet och emot den trolöse arab.
Hon skyn förbannar, vågen och hans hela skepp,
förbannar solens sken, sitt livs behag och — o!
sin egen syn.
Då slötos hennes ögons ljus tillsammans av
ett osett finger, av en osedd’ hemlig makt,
och blind på Korfus öde berg Antonia stod.
Så kommo år,
så gingo år — men aldrig Abulkasem kom.
Om honom veta vi, att ur Italiens hav,
om ock ej död, han längesen försvunnit har.
Om henne vet ej sägnen under många år
ett ord förrän en aftontimme ensam, blind
hon vandrande ifrån Siciliens inre kom
till vårt Palermo.
Den övergivna kvinnan, som ser älskarens
skepp försvinna vid himlaranden, är ju ett
känt motiv ur antikens och renässansens
hjältedikt, varåt Almqvist nu ger en
skiftning av saracensk medeltidsromantik.
Scenens ödestragik uppbäres av trimeterversen,
vars imponerande gång alltid synes mig
uttrycka Ödets egen gång över människorna.
Och mellan de italienska ädlingarnas tal
framlägges liksom en målerisk utsikt över
iooo-talets Medelhavsregioner — Italien med
dess öar, Korfu och nere i kanten det heta
Afrika. »Kartans behag» säger ju Almqvist.
Än mer är detta fallet i den andra akt,
där Abulkasem Moharrem och hans forna
älskade mötas. Som sagt: han bländad av
de kristne och utan att känna igen henne,
hon blind men snart nog med kännedom om
vem som går vid hennes sida, hennes
ungdoms kärlek, den ende i hennes liv! Hon har
blivit ett helgon, men kvinnan vaknar i henne:
Minns du ej på jorden någon,
minns du ingen, Abulkasem,
ingen, ingen stämma sådan?
intet enda skönt på jorden?
Rösten igenkänner han ej, han tror att
hon är en houri ur det höga. Men
Moharrem, sjörövarfursten, han som ägt hundra
kvinnor, förundrar sig med skäl över den
andra frågan:
Väsende! Till varma Mogrebs
varma son du talar? frågar
om ej skönt jag sett på jorden?
Dock, Luna vill leda hans tanke i en
särskild riktning:
440
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
