Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Love Almqvists poetiska exotism. Av Fredrik Vetterlund. Exotismen i dess senare skede
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik V ett er lund
Det är episk bredd och lyrisk förtätning
i en sådan inledningsrad till
Schems-el-nihars andra sång.
Höga Habesch doftade av sommar
kring Dembeasjön och Zanas böljor.
Staden Gondar mellan tamarinderlundar
norr om stränderna av sjön sig höjde,
Konungen där bodde över alla
som amhara talade i Habesch.
I svensk poesi var det ett alldeles nytt och
enastående sceneri som nu följer, tavlorna
»av dunkelt behag» från detta Afrika, där
kungasöner äro ormskyttar, där en
kungabrud låter hämta lejonet för att bygga
tempel åt, där lejonet fångas vördnadsfullt och
insättes som härskare i lunden, rytande »som
åskan över skogen himmelskt ryter», där det
unga fursteparet sedan med sänkt panna till—
bedjer guden och Schems-el-nihar först nu
under bifall av
hjältar jaspismörka,
stolte ynglingar och män som gudar
hyllas som drottning, medan fyrahundra
Amharaflickor sänka facklor mot
blomstergräset och sjunga emot henne »i skönhet»:
Schems-el-nihar! Amda Schems-el-nihar
nu aikunadeka (drottning) är i Gondar!
Än vildare och mer pittoreskt barbarisk
är en fortsättning på den egentliga
Schems-el-nihar-dikten, där det förtäljes, hur
fursten Lumo från det sydliga Gallas- och
Schangallasfolket drager upp mot Gondar
för att hämnas sin bruds offrande åt
Schems-el-nihars och Amharafolkets lejon; i en bur
har han med sig en slungorm, åt vilken han
offrar fångarna. Han dödar lejonet och
Amda Yussuf, han kastar eld på Gondar,
han vill släpa in Schems-el-nihar i
slung-ormens bur. Men hennes nya landsmän
värna henne, lyckas döda Lumo —.
han dog i Gondars lågor,
Lumos slungorm åts av eldens bränder.
Det berättas helt episkt, helt
osentimentalt. Tänker man i »Signora Luna» någon
gång på Victor Hugo, minns man här
snarare Leconte de Lisle — som ju Almqvist
ej kunnat känna. Men så kommer den
vanliga pièce de résistance, omvändelsen till
kristendomen. En gammal man, som i sin
ungdom farit »långt i norden bortom bleka
Memfis» och sett »flodens» (Nilens) myn-
ning, har hört om den Gud vilken ej kräver
liv och blod men giver det för det onda vi
gjort etc. Nu då såväl Gondars lejongud
som Gallas’ slungorm äro stoft och aska,
föreslår han alla att taga dopet — och
Schems-el-nihar stiger fram: döp mig, fader!
Det är inte svårt att i Schems-el-nihar
kritisera komposition, mått och sannolikhet.
Men diktens allenastående, pittoreskt
barbariska detaljer, dess vilda och dock stundom
innerliga stämning över människor och
tavlor göra den till ett särdeles avsevärt alster
av svensk skaldekonst. Det gäller än, hur
skulle det ej gälla på 1830-talet! Här hade
den svenska romantiken erövrat — icke rena
sagovärldar utan något som åtminstone
kunde likna främmande världsdelars verklighet.
Hur ytterst levande bl. a. Gallas’ anlopp mot
Amhara och lejonets sista strid! Vilken
diktare på Almqvists tid hade kunnat dikta
dylikt! Det är som vore det sett. Denna
exotiska romantik blir någon gång saklig
på ett sätt, som givetvis icke Atterboms
féerier och ännu mindre den stiliserande
Stagnelius. Almqvist låter oss slutligen se
med de främmandes egna ögon, för vilka
t. ex. negerrasens skönhet är den ideala.
Flickan Schems-el-nihar prisas för »ett fint
gudasvart behag på kinden», och hon har
fruktat sin faders hårdhet att vilja ge henne
åt »Tebes bleke furste djupt i norden», »vit
som kölden och som hatet». (Egypten sett
som ett nordligt land!) Slikt tillfredsställde
skaldens etnografiska fantasi.
Slutligen en litteraturhistorisk förmodan!
Dikten har en frisk, äkta episk ton. T. ex.
tredje sångens uppslag om lejonets fångande:
Amda Yussuf sände tjugu skyttar,
snaror togo de men inga pilar.
Varsamt kommo de till lejongrottan,
herren hade grottan dem beskrivit.
Mätt av rovet guden sov därinne,
nätet lade de på man och huvud,
snarorna om rygg, om ben och armar.
I Sverige torde Almqvist ha varit den
förste att bruka denna ytterst tacksamma
trokeiska eposvers. Men — det är versen i
»Molnets broder». Det är versen i »Graven
i Perrho». Båda dessa episka poem äro
tidigare än Schems-el-nihar, och det är mycket
möjligt, att Almqvist lärt sig detta
ypperliga berättarmanér hos Runeberg.
Men någon gång utkristalliseras ur den
fortlöpande eposversen två och två eller tre
446
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
